Mitt tacktal till S-studenters förbundskongress 2013

Det är på många sätt överväldigande för mig att stå här inför er idag. För jag lämnar inte bara S-studenters förbundsstyrelse, utan vänder på sätt och vis även blad i mitt eget politiska engagemang efter snart 10 år i SSU och S-studenter.

Mitt tack idag riktas därför inte enbart till S-studenters förbundsstyrelse och alla fina kamrater jag har haft förmånen att lära känna och arbeta tillsammans med där de senaste två åren -inte minst till dig Magnus; jag verkligen har uppskattat vårt samarbete- utan mitt tack riktas även till alla er andra som jag har lärt känna och fått lära av i rörelsen genom åren.

Ett särskilt tack ska min hemklubb Laboremus ha.

Tiden i Laboremus har format mig både politiskt och som medmänniska. I Laboremus har jag fått plats att växa, utrymme för spännande politiska diskussioner och inte minst fått lära känna några av de allra finaste och viktigaste människorna jag har i mitt liv. Tack, kära laboremiter.

 

Det är alltid lite speciellt att se tillbaka i backspegeln och inse hur till synes små händelser kan få avgörande konsekvenser för ens framtid. Som den där septemberkvällen 2003 när jag tog steget in i SSU-lokalen i Norrköping.

Aldrig hade då jag kunnat drömma om att jag skulle få resa jorden runt och utbilda aktivister i Palestina, Sydafrika eller Moçambique. Eller att jag skulle få förtroendet att fatta beslut som påverkar livet för invånarna i Norrköping eller Uppsala. Och det fanns inte överhuvudtaget i min värld att jag skulle få tala inför FN:s generalförsamling.

Men kanske viktigast av allt: Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få en examen från universitetet. För genom arbetarrörelsen har jag fått de resurser som krävdes för att bli den första i släkten att gå ut i gymnasiet. Det kommer jag att vara evigt tacksam för.

När jag tog sats och klättrade över den där tröskeln in i rörelsen var jag en frustrerad 14-åring. Den frustration och ilska jag kände bottnade i maktlösheten som jag såg runt om mig i mitt bostadsområde, i min familj och som jag kände började få grepp även om mig.

Det handlar om en skoningslös ofrihet som slår till när människor drabbas av långtidsarbetslöshet, psykiska sjukdomar, fattigdom, våld, strukturell rasism och ständiga försämringar i skolan och vården.

Det är en känsla som är svår att skaka av sig.

För maktlösheten är som ett stenhårt slag i magen som får dig att tappa luften. En munkavel som hindrar orden från att komma fram.

Som en blöt filt av hopplöshet som lägger sig över allt du vill och allt du kan.

Vi måste fråga oss:

Vilka människor förpassas till periferin?

Vilka göms undan i höghusens skuggor?

Vilka röster kvävs under berg av returnerade ansökningsbrev och krossade drömmar?

Vilka kroppar existerar enbart för att tjäna någon annan?

Det är inte lätt att se vem som saknas,

om man aldrig har träffat personen.

Om man varken gått i samma skola,

bott i samma område

eller jobbat tillsammans.

Om man levt så åtskilda liv att man inte ens kan förstå eller relatera till varandras verkligheter.

Solidariteten på vilken gemensamma politiska projekt kan byggas riskerar att trasas sönder när människor inte längre kan se sig själva i varandra.

Vår grundidé är egentligen ganska enkel.

Skillnad i makt leder även till skillnad i frihet.

Verklig frihet förutsätter därför jämlikhet.

Social tillit, jämlikhet och full sysselsättning är även grundbultarna för en långsiktig politik som tar hänsyn till framtida generationer. För stora politiska projekt, såsom de som krävs för en hållbar omställning av vårt sätt att leva, möjliggörs av starka samhällen. Och ett samhälle är inte starkare än sin svagaste länk.

En hållbar utveckling låter sig inte byggas på ett ruttet fundament.

Jag är lika upprörd över orättvisorna idag som jag var för 10 år sedan, men skillnaden är att jag hittat ett sätt att kanalisera min frustration för att den ska bli konstruktiv.

Ilskan över orättvisorna har blivit min och många andras drivkraft. Samtidigt ser vi idag en generation av ungdomar som delar precis samma känsla av ilska och frustration över orättvisor i samhället men som inte känner sig välkomna i arbetarrörelsen. Delvis på grund av vår oförmåga att inkludera människor skapas nu istället nya folkrörelser vid sidan av arbetarrörelsen.

Vi måste våga vara självkritiska och fråga oss själva varför människor kastar sten istället för att gå med i SSU eller S-studenter.

Vi behöver uppror.

Vi behöver protester.

Men vi behöver framförallt organisering, för frustrationen måste kanaliseras för att bli konstruktiv och få politisk verkningskraft.

För det finns så många människor, och så mycket kraft där ute, som väntar på en politisk motståndsrörelse som SER orättvisorna, som TAR STÄLLNING mot dem, och som inkluderar ALLA människor i den kampen.

Vi har blinda fläckar inom arbetarrörelsen som på många sätt reflekterar samma maktstrukturer som vi ser och säger oss vilja bekämpa i samhället runt omkring oss.

Det finns fortfarande en bristande kompetens inom vårt parti i de anti-rasistiska frågorna. Här krävs en maktanalys som inte är enkelspårig, för med ett tunnelseende som enbart ser ett förtryck och en grupp i taget, går man miste om avgörande insikter som leder till hållbara politiska lösningar. Om vi ska lyckas bryta normer och maktstrukturer i samhället och verkligen åstadkomma förändring, måste vi börja med oss själva. Här har vi ett gemensamt ansvar att slå vakt, annars är risken att vi går samma öde till mötes som de danska socialdemokraterna.

Jag kommer att fortsätta insistera på att vi behöver ett intersektionellt perspektiv för att förstå hur rasismen tar sig uttryck idag. Kampen mot islamofobin, anti-semitismen, anti-ziganismen och vithetsnormen måste prioriteras.

Det handlar både om politiskt innehåll och om representativitet.

Det är vår förbannade skyldighet att inkludera samhällets mest utsatta grupper och ge dem makt att påverka samhället. Häri ligger hela vårt existensberättigande som politisk rörelse.

Socialdemokratin måste se människor i områden som Husby inte enbart som potentiella väljare att mobilisera i valrörelser utan framförallt som fullvärdiga medborgare; som potentiella förtroendevalda i S-studenters förbundsstyrelse, som riksdagsledamöter eller som ledamöter i partiets verkställande utskott.

Därför är jag stolt att S-studenter går före och väljer en ordförande med utomeuropeisk bakgrund. Stort grattis och lycka till i ditt arbete Talla.

En av de finaste människor jag fått lära känna i SSU hette Kenny Svensson. Tyvärr finns inte längre Kenny i livet, men jag bär med mig något han brukade säga: Tala medan du kan.

Jag ska fortsätta att kämpa mot den där förlamande maktlösheten.

Jag kommer att fortsätta kämpa mot rasismen, för människovärdet och den internationella solidariteten. Och jag hoppas att även ni fortsätter kämpa. Att ni fortsätter bära upp och utveckla världens bästa studentförbund, och att ni jobbar för att vi ska vara en politisk rörelse som inte bara växer i opinionen, utan även blir den moderna folkrörelse som kanaliserar de mångas indignation över orättvisorna.

Tack.

Mitt vittnesmål om Sveriges barnfattigdom

Milischia RezaiIkväll har jag sett Uppdrag granskning och Debatt, samtidigt som jag har packat väskan för att besöka min uppväxtstad Norrköping i helgen. Jag är inbjuden att delta i ett panelsamtal om jämlikhet, i staden där jag själv växte upp i barnfattigdom. Även om jag inte bor kvar i stan, bär jag erfarenheterna med mig och känner mig skyldig att inte låta Josefsson stå oemotsagd.

I såväl Debatt som Uppdrag granskning möts tittarna av bilden att barnfattigdom inte finns i Sverige, och att Rädda Barnen överdriver när de beskriver att 242 000 barn levde i relativ fattigdom i Sverige 2010. Man bortser från att förklara vad relativ fattigdom är, och att det skiljer sig från det absoluta fattigdomsmåttet på så sätt att man jämför de lägsta inkomstnivåerna med genomsnittsinkomsten för att komma åt det relevanta i ett rikt och demokratiskt land: hur behandlar vi samhällets mest utsatta? Vilka levnadsförhållanden tillåter vi i vårt land? I EU använder man numera det relativa fattigdomsmåttet istället för måttet för absolut fattigdom, eftersom man inser att det senare säger väldigt lite om de faktiska konsekvenserna för människor.

 

Kritiken mot det relativa fattigdomsmåttet är gammal och hör till den borgerliga repertoaren som i ett försök att vifta undan krav på ekonomisk jämlikhet, jämställdhet och klimatpolitik jämför Sverige med utvecklingsländer. Med retoriken ”men de andra då?” kan man stå tillbaka med korslagda armar och koncentrera sig på viktigare saker. Som att sänka skatterna för samhällets mest privilegierade och nedmontera den svenska modellen steg för steg.

Det finns mycket forskning och belägg som motbevisar Uppdrag gransknings ”journalistik” och jag uppmuntrar er att exempelvis läsa Marika Lindgren Åsbrink och Aftonbladet kultur som sammanfattar detta på ett ypperligt sätt.

Men trots all fakta som finns tillgänglig om barnfattigdomen och den sociala och ekonomiska utsattheten blir fattigdomsdiskussionen lätt fluffig och svårbegriplig. Detta är fullkomligt förståeligt, eftersom det finns alldeles för få som vågar vittna om den, vilket också framgick i Janne Josefssons fattigdomssafari som sändes i bästa sändningstid. Den skuld och skam som barn och vuxna som lever i fattigdom bär på får konsekvensen att få människor som inte själva levt i fattigdom kan relatera till vad det egentligen innebär.

 

Jag vet av egen erfarenhet att man knappast vill erkänna att man lever i fattigdom, och desto mindre beskriva de smärtsamma förhållanden det innebär. För mig personligen tog det många år och en dos politisk medvetenhet för att inse att mina egna uppväxtförhållanden egentligen säger ganska lite om mig själv eller min familj, men att det däremot säger en hel del om det samhälle vi lever i.

Jag tvivlar på att det finns någon skildring som räcker för att en människa som aldrig själv levt i fattigdom verkligen ska förstå vad det innebär. Känslan av maktlöshet förmedlas inte genom ord, den inpräntas i människors innersta och trasar sönder barns självkänsla, deras drömmar om framtiden och formar människors syn på livet. Att ständigt kämpa för att hålla sig över vattenytan gör det svårt att känna trygghet och hoppfullhet inför framtiden. Barn som växer upp och får lära sig att de är mindre värda än andra riskerar att tidigt tappa förtroendet och tilliten till samhällsgemenskapen.

När jag ser tillbaka på min uppväxt är det inte bristen på materiella ting som känns viktigast. Inte heller att det i perioder var knappt om mat eller att jag nästan blev tvungen att byta skola för att vi inte hade råd med busskortet. Det jag minns tydligast var skammen av att stå i kassan och tvingas plocka bort varor för att pengarna inte räckte till. Att tvingas vända på varje krona och bråka över varje liten utgift. Att inte känna sig trygg i hemmet och ständigt vara redo att packa ihop allt för att flytta till en ny lägenhet. Att påminnas om föräldrarnas tandvärk för att de inte hade råd med tandläkarbesöken. Att oroa sig över nästa beslut från socialen eller A-kassan. Att aldrig ha några trygga default-alternativ. Att tvingas bli vuxen när man egentligen borde få vara barn.

Om man prompt vill hitta gemensamma nämnare mellan barnfattigdomen i Sverige och andra länder så är det just otryggheten, bristen på självkänsla och känslan av skuld och skam man borde fokusera på. Och vi borde fråga oss vem som har anledning att skämmas- det barn som växer upp i barnfattigdom eller det samhälle som tillåter det.

 

Det finns så mycket som ofta följer med fattigdomen, som om den ekonomiska utsattheten i sig inte vore tillräcklig. Psykisk och fysisk ohälsa. Lägre utbildning. Lägre lön. Sämre boende. Missbruk. En känsla av maktlöshet, skuld och skam. Forskning visar även att föräldrars fattigdom ofta är förenat med en ökad risk för att barn ska misshandlas.

Som Susanna Alakoski skriver på DN debatt, ”Fattigdom kommer ur en struktur som börjar med finanspolitik och slutar med socialpolitik och handlar om arbete, utbildning, moral, psykologi, religion, ideologi och har diskuterats i EU under trettio år.”

Vad är borgerligheten rädd för, att man ska ta barnfattigdomsproblematiken på för stort allvar? Det skulle ju rentav kunna leda till att man inser att den enda hållbara vägen att bekämpa barnfattigdomen är ekonomisk omfördelningspolitik, att skapa full sysselsättning, ett utbildningssystem som ger alla barn lika förutsättningar och en aktiv bostads- och stadsplaneringspolitik som bygger bort segregationen.

Den egentligen frågan vi borde ställa oss är vilket samhälle vi lever i när människor kan ha så vitt skilda bilder av verkligheten. När samhället segregeras till den grad att människor är helt oförmögna att förstå och relatera till andras levnadsförhållanden är något djupt fel. I ett sådant samhälle tillåts fördomarna gro och motsättningar växa på okunskapens grund. I ett sådant samhälle kvävs solidariteten mellan människor i brist på syre.

Mitt tal till FN:s generalförsamling 2012

Idag öppnade tredje utskottet i FN:s generalförsamling. Men det var inte bara första dagen i FN för de flesta ungdomsdelegaterna, utan även den dag då många av oss höll våra anföranden inför generalförsamlingens tredje utskott. Det är något jag förberett mig inför länge, så det var en otrolig känsla att slutligen få framföra det tal man tänk på, bearbetat och diskuterat med andra sedan flera månader tillbaka.

När det skulle bli min tur och pulsen började öka räckte det att tänka på alla de unga engagerade människor man mött och fått arbeta med den senaste tiden för att bli lugn och trygg i stolen. Då mitt tal till stor del utgår från terrordådet mot den norska socialdemokratiska ungdomsorganisationen AUF gick mina tankar till de som inte längre är med oss, och som fick betala priset för samhällets misslyckande i att bekämpa högerextremism, rasism och islamofobi.

Nedan ser ni talet såsom det hölls inför generalförsamlingen den 8e oktober.

Distinguished delegates, youth delegates, Mr. President,

The world is changing, but history seems to be repeating itself. The 22nd of July last year, right-wing extremism once again struck a society with its ice-cold hatred.

A terrorist killed 77 innocent people in an attack targeting the summer camp of the Norwegian Social democratic youth organization.These young people, some of them my personal friends, believed in the strength of standing together, using democracy to make their society and the world a better place. They stood together in the fight for freedom, justice and equality. They did this with a strong belief in openness, anti-racism and democracy. The terror attack the 22nd of July last year was an attack on these values. And it was a testimony of an increasing spread of racism and islamophobia throughout the world.

The response to this terror attack was more openness, more democracy and more humanity. For the world has no better answer to tackle terrorism. Responding with violence only creates a spiral of hatred and conflicts.

Mr. president,

The world is changing, and it is therefore time to rethink the old-fashioned security policies protecting national and financial interests, rather than protecting human rights. A modern security policy places human security as the first priority by tackling issues such as environmental threats and humanitarian challenges. A modern security policy is not based on fear. It is founded on cooperation and aims to reduce global tensions by strengthening democracy and social and economical equality instead of investing enormous resources inmilitary aggressions, arms and weapons. Peace and security goes hand in hand with justice and equality.

The security threats facing my generation are the results of today’s global challenges. Climate change, lack of resources and growing inequalities could force hundreds of millions of people to leave their homes. Many of these refugees will seek shelter in countries that have not been as badly hit by natural disasters, draught and rising sea levels, though it is often regions where the world’s resources have been concentrated through the current global economic system. These countries now have to face up to their responsibilities.

Mr. president,

Both of my parents are immigrants. I often think about how my freedom and my rights would have been limited if I had not grown up in a democratic society. One thing I know for sure is that I would not have been standing here today, getting the chance to make my voice heard.

Millions of refugees are today leaving their homes to seek a better future for their families. Many of them spend years in camps, detention centers or hidden away by fear of being sent back to poverty, oppression, torture, and in some of the worst cases, death. Living in poverty, under danger and oppression has for many people become like living in a burning building with no exits.

Although immigration restrictions do not explicitly mention race, they still apply, overwhelmingly, to people of color. And as long as the immigration policies are influenced by racism and misconceptions about migrants, refugees from all over the world will continue to face closed doors.

Migrantswho do find shelter in another country, will find that in many societies, the concepts of race and nation are very closely connected. Global capitalism has been built on the backs of migrant labor. Forced to work long workweeks for sub-minimum wages in a country where their presence is resented and where they can expect no institutional support, migrants are often lacking most fundamental rights such as joining and forming trade unions. Many undocumented migrants are exploited under the threat of deportation and without rights to social protection. The structural discrimination and subordination of immigrants has lead to a modern form of apartheid where your name and the color of your skin have important impacts on your chances in life. This must come to an end.

Racist and particularistic movements feed on high unemployment, low levels of social security and big income-differences. Racism is thus best fought politically; by public investments in free quality education, job creation and redistribution of wealth and welfare.

We need a humane migration policy that is opening borders to people in need. Decriminalizing border crossing and reversing militarization of borders are two necessary steps. Countries need to respect international law protecting the rights of refugees and migrants. The international instruments stating that refugees have the right to seek asylum are rather toothless in a context where countries are systematically making it more difficult for people to travel to their countries by legal means. The principle of non-refoulement is increasingly ignored. These are only two examples of how countries are violating international agreements and the human rights of migrants. The greatest challenge for the UN is thereby to uphold compliance by its member states, as was underlined in the resolution adopted last year by the General Assembly on the protection of migrants.

My hope is now that the questions concerning the rights of migrants and asylum-seekers, as well as the positive effects of migration on development, will be incorporated in the post-MDG process and looked at through a holistic perspective.

Ladies, gentlemen and others,

The world is changing, but history seems to be repeating itself. What worries me the most is that we seem to have learned very little from history. The terror attack the 22nd of July last year should serve as a wake up call, reminding the world of the urgency to close the racist parenthesis in modern history.

Let us ensure that there will be no more victims of right-wing extremism. Let us do this by taking the initiative to put an end to racism and islamophobia and by reaffirming the equal rights of all human beings no matter of their ethnicity or nationality.

Thank you.

Befolkningskommissionen- Commission on Population and Development

Sedan i måndags har jag varit i New York på den 45e sessionen av Befolkningskommissionen (UN Commission on Population and Development, aka CPD). Årets tema är ”Youth and adolescents”, vilket motiverar att länderna ska inkludera ungdomsrepresentanter i sina delegationer.

Den svenska delegation består av Fredrika Ornbrant, Anna Wrange, Karin Nilsson, Evelina Johansson och jag själv. Vi sammanträder varje morgon kl 08.00 på Sveriges ständiga representation där ansvar delas ut kring vem som ska täcka vilka möten och sammanträden under dagen. Sedan följer mellanstatliga förhandlingar mellan Sverige och Belgien, Danmark, Tyskland, Estland, Finland, Storbrittanien, Frankrike och Nederländerna. Kl 10.00 återupptas sammanträdet i plenaren där länderna har möjlighet att hålla anföranden och uttrycka sina officiella ståndpunkter kring frågorna som berör kommissionens ämnen.

De frågor som diskuterats mest har varit ungas rätt och möjlighet till utbildning och arbete, till sexuella och reproduktiva rättigheter såsom rätt till sexualundervisning, preventivmedel, abort och rätten över den egna kroppen vilket även innefattar att själv få fatta beslut om när/om man vill gifta sig, med vem och när/om man vill ha barn. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar åtminstone delar av arbetet för flera delegationer, där flickors och unga kvinnors särskilt utsatta situation ofta lyfts fram i texter och tal. Flickor och unga kvinnor utsätts ofta för våld och sexuella övergrepp, är mer utsatta för sexuellt överförbara sjukdomar såsom HIV/AIDS, gifts ofta bort i unga år, riskerar att dö i unga år under förlossning pga bristande mödravård och tvingas lämna skolan för att ta hand om hem och barn. Jämställdhet är utan tvekan en av de absolut viktigaste utvecklingsfrågorna, och flickors och unga kvinnors bristande rättigheter bör vara en given prioritering när ungdomar står på dagordningen.

De mest kontroversiella frågorna handlar om sexuella och reproduktiva rättigheter, särskilt längre ner i åldrarna. Men med tanke på att puberteten börjar så tidigt som i 8-årsåldern i vissa länder är det fullt rimligt att införa viss sexualundervisning för 10-åringar i skolan. Detr viktigt att veta vad som händer med sin kropp, och barn och unga har rätt till vetenskapligt grundad och säker information för att kunna göra informerade val- oavsett vilken aspekt i livet det handlar om. Även HBTQ-frågorna är känsliga, kanske föga förvånande men väldigt beklagligt att vi inte nått längre. Opassande och diskriminerande uttalandet förekommer med jämna mellanrum, och man når sällan längre än att tala om ”sexual orientation and gender identity”.

Jag har givetvis drivit ungdomsinflytande särskilt mycket, för att skärpa upp formuleringarna kring ungdomars roll i beslutsfattandet. På det området kan det konstateras att det är mycket snack och lite verkstad. Till och med vissa av de minst demokratiska länderna i världen har i sina tal framfört att man värnar ungdomsinflytandet- vilket uppenbarligen inte stämmer i länder där yttrandefriheten begränsas, organisering kontrolleras och oliktänkande bestraffas.

Arbetet fortsätter, och jag håller tummar och tår för att vi ska lyckas ro hem en progressiv resolution som kan förbättra ungdomars villkor världen över.