I’m back in Sweden after 5 months in Paris at L’Institut des études sciences politiques (aka science po). It’s been an intense semester with plenty of new experiences and off course, new friendships. Having just felt the slight chock in difference between Paris and the little village outside of Surahammar where I’m spending Christmas with my grand-parents, I started thinking back at the last couple of months. And I must say, I’m quite happy with what has been accomplished! I feel like I’ve managed to improve my french enough to be more or less happy with the level I have – which has also been tested through essay-writing, a political speech in french and some random situations where I’ve had to act interpreter. I also chose to study a semester of the master in international security which has been quite useful (although it’s also made me realize that you can be rather useless although you’ve been a french socialist foreign-minister). I’ve sung in an amazing accapella-group, taken an advanced salsa course with the most sexist salsa teacher ever (who by the way can’t tell the difference between sexIST and sexY). I’ve wandered the streets of Paris thinking ”oh, I wish I got to live here” while realizing that I actually did (a highly recommended feeling). I never thought I’d be able to navigate around in Paris feeling like I sort of knew the city, but I did! I’ve had my share of french pastries and wine, and I’ve gotten used to the formalities and phrases that first terrified me. Besides exploring Paris and studying, I’ve also managed to keep some political activities working from afar by participating in 6 conferences (in Ghent, Görlitz, Berlin, Bordeaux and twice in Brussels).

In other words, I’m happy I took the chance to go for an exchange semester. Although, I must say I’m happy to return back home. There’s a few things I’ve really looked forward to coming back to. Such as my amazing friends in Sweden and Uppsala. The Paris night life was a bit of a disappointment, I’ve definitely gotten spoiled by Uppsala’s active student life (and although parisians are often gorgeous, they do not really dance…). I’m also looking forward to moving into my new flat with a CLEAN kitchen and my own furniture, with a rent much lower than the ones in Paris. I’ve also really missed my gym! Can’t believe it, but that’s one of the things I’m really looked forward to getting back to in Uppsala. Finally, I’m very much looking forward to throwing myself back into the political activities back home, both in the local politics of Uppsala and in S-studenter. The high speed of life in Sweden is after all gratifying…

There are a few people that I’m really glad that I’ve gotten to know and spend time with while in Paris, and who I also hope that I’ll stay in contact with for a long time to come. I’m particularly thinking about Julien, Laure, Ana, Cole, Giacomo, Stacey, Emma, Neil, Hilla, Georgia, Florian, Pierre, Theau, Paul and Quentin.

So I guess this is the short verbal description of this fall in Paris. The pictures can be found here. And finally, what would Paris have been without music to accompany the beauty of the city? This is an exclusive treat on some of the songs I’ve head-banged to in the metro:

Firefox AK- My syster and I

PJ Harvey – The words that maketh murder

Drake, Rihanna – Take care

David Guetta, Sia – Titanium

Rihanna – Man down

Florence + the machine – Only if for a night

Florence + the machine – Never let me go

Coldplay- Every teardrop is a waterfall

The Temper Tramp- Fader

Jennie Abrahamson- In this life to live

Diddy- Coming home

College, Electic youth- A real hero

Feist- Graveyard

The Verve – funny signs (seriously, don’t know what it’s called)

Death cab for cutie- You are a tourist

Lana del Rey- Video games

Birdy- Skinny love

Birdy- Shelter

Black Face- African queen

Kavinsky – Nightcall

Mattafix – Living Darfur

Coldplay- Glass of water

Desire- Under your spell

Carl Bildt har gjort det igen. Stått upp för diktatorer som brutalt mördar sina befolkningar det vill säga. Jag har tidigare skrivit om hur Bildt saknat ryggrad i utrikespolitiken, när han exempelvis genom diplomatiska gester stöttade iranska regimens president Ahmadinejad efter valfusket 2009 när han höll sig kvar vid makten. I Iran har Eriksson försett regimen med teknik för att avlyssna samtal och spåra regimkritiska aktivister. Detta sker enligt uppgifter även i Syrien där frihetskämparna är alltmer desperata. Demonstranter slaktas på gator och torg och förföljs systematiskt. Detta med hjälp av svensk teknisk utrustning.

Som att detta nu inte vore nog har Sverige som enda medlemsland bromsat ytterligare sanktioner riktade mot Syrien för att förhindra just denna bevakning av oppositionella.

I DN kan man läsa att ”Alla EU-länder förutom Sverige ska ha stått bakom ett förslag som stoppar leveranser av utrustning som kan användas för att förfölja oppositionen i Syrien. Syriska oppositionella beskjuts med artilleri och jagas och grips med hjälp av övervakningsutrustning i mobiltelefonerna. Sverige ska ha velat tillåta fortsatta affärer med diktaturens telefonbolag, och i och med att varje land har vetorätt i EU:s utrikesfrågor föll förslaget.”

Fullständigt vedervärdigt. Sverige har gått från att vara ett land som stått främst i ledet för att stötta demokratisering och sätta stopp för apartheid. Idag hör Sverige till de länder som på grund av ekonomiska intressen och avsaknad av moral och medmänsklighet står bakom diktatorerna och snarare väljer att stötta apartheid genom att släppa frågan om ett fritt Palestina (som man nyligen fick chans att manifestera i FN genom att rösta mot ett palestinskt FN-medlemskap).

Högerregeringen med Carl Bildt sätter ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter och demokrati, och de tycks inte ens skämmas för det. Att låta svenska bolag förse diktatorer med teknik som så uppenbart används just för att kväva demokratirörelsen och mörda oppositionella är skandalöst och oacceptabelt. Att sedan slå vakt om den profit företagen ska göra på kränkningarna och morden genom att ställa sig i vägen för en aktiv europeisk utrikespolitik…

Skäms. Och avgå.

Jag skrev för ett år sedan om vilka anledningar man har att bo kvar i Sverige. Inser att inlägget behöver revideras när det gäller biten om att man åtminstone inte behöver riskera livet som politiskt engagerad, för det har terrordådet mot Utöya tyvärr motbevisat. Det som däremot fortfarande gäller är att jag anser att Sveriges konkurrenskraft i grund och botten hänger på välfärdssamhället. Jag tror att synen på den svenska välfärden är det som gör att många människor väljer att stanna i Sverige trots frestelsen att prova lyckan i andra (ofta varmare) länder.

En annan sak, som visserligen kan tyckas banal i sammanhanget men som för mig med diverse fobier är ytterst relevant, är att Sverige är förhållandevis rent. Det kryllar inte av råttor, möss, spindlar, kackerlackor, ormar och annat äckligt. Det var åtminstone det första jag tänkte på när jag rusade ut ur en bar i mysiga Marais ikväll, efter att ha ställt till med en scen när jag såg en mus spring förbi mig. Det riktigt kröp under huden på mig och pulsen ökade när jag skulle fly från denna lilla varelse som kan inge sådan stor skräck hos en fjantig liten person som mig. ”Det ska bli skönt att slippa ohyran när jag kommer hem till Sverige i alla fall” sa jag till S när vi lämnat baren. Tyvärr stämmer ju inte riktigt detta längre, som SVT rapporterar idag. Ohyran ökar i takt med att bostadsstandarden sjunker eftersom underhållet är eftersatt. Allt fler hyresgäster tvingas leva med undermålig standard, särskilt i miljonprogrammens bostäder som ofta försummas och nu kräver massiva upprustningar.

Skärpning! Förlorar vi välfärdssamhället, demokratin OCH bostadsstandarden, ja vad har man då kvar att stanna i Sverige för?

”Om tingsrätten är enig med de sakkunniga blir det troliga resultatet att Breivik döms till sluten psykiatrisk vård. Döms Breivik till sluten psykiatrisk vård kan han i princip hållas inspärrad för resten av livet, men det är läkarna som avgör det. Rättspsykiatrisk vård omprövas vart tredje år och när anser att Breivik inte längre utgör någon fara för allmänheten släpps han fri.”

Det är med blandade känslor jag läste den här nyheten. Den naturliga känslan efter ett så fruktansvärt dåd är att man vill se gärningsmannen bli straffad. Jag har själv påverkats starkt av terrordådet på Utöya, som medmänniska, socialdemokrat och vän till en av de mördade. Jag klandrar med andra ord ingen som vill se att Breivik straffas hårt. Men jag tror samtidigt det är viktigt att vi tar ett steg tillbaka och funderar på vad diagnosen egentligen ändrar.

Schizofreni är en svår psykisk sjukdom. Jag har själv vuxit upp med en förälder som har precis samma diagnos som Breivik precis fått. Jag vet hur verklig den föreställningsvärld den sjuka lever i kan tyckas för densamma, och att personen under psykos kan vara kapabel till ungefär vad som helst. Om rättspsykiatrikern har rätt är det med andra ord tydligt att Breivik är sjuk och bör dömas till sluten vård. Däremot får vi aldrig sluta insistera på att det var ett politiskt dåd. Detta är livsviktigt. Breiviks ideologiska övertygelser delas av många människor, sen är det möjligt att det var just hans sjukdomstillstånd som gjorde honom benägen att  förverkliga de vidriga fantasier han gick omkring med.

Ali Esbati uttrycker det väl i norska tidningen Klassekampen:

Store deler av det norske kommentariatet viser en forbløffende liten evne til å håndtere politiske attentat politisk. I stedet vendes dette mot dem som har kjempet mot rasismen. De politiske standpunktene som et miljø rundt Breivik har stått for og står for er av en karakter som gjør at deres logiske konsekvens er ulike typer voldsomme handlinger. Vi låser ikke bort det rasistiske samfunnsklimaet uansett om han låses inne i fengsel eller psykiatrisk forvaring.

Det är ett politiskt attentat oavsett vilken diagnos gärningsmannen tilldelas. Det som måste till nu är en POLITISK diagnos.

Den grogrund som skapat Brehviks föreställningsvärld existerar på riktigt och växer sig starkare för var dag. Oavsett om Brehvik blir inlåst på en stängd psykiatrisk avdelning eller i ett fängelse är det verkligt väsentliga de högerextrema krafter som fortfarande rör sig i våra samhällen. Om vi inte sätter stopp för högerextremismen- islamofobin, rasismen, homofobin och främlingsfientligheten kommer det att få lida liknande konsekvenser även i framtiden.

Vi har redan betalat så dyrt. Hur många fler människoliv ska det kosta innan vi inser allvaret och börjar ta itu med den egentliga frågan- den världsbild och de odemokratiska åsikter som trasar sönder solidariteten, förtrycker människor och kostar människor livet?

Vi glömmer aldrig 22/7.

Sverigedemokraterna har under sina landsdagar beslutat om en officiell uppdelning av människor som de tycker kommer göra sin politik genomförbar.

Infödda svenskar: Alla som är ”födda i Sverige eller i tidig ålder adopterade till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”.

Assimilerade svenskar: De som inte har svensk bakgrund men ”talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

Icke assimilerade: De som inte räknas in i kategori ett och två.

Ja, det är ju väldigt klargörande att veta att man själv räknas till SD:s grupp av ”icke assimilerade”. Det vill säga den grupp vars rättigheter deras politik syftar till att på olika sätt försvaga eller i värsta fall avskaffa.

Associationerna till Apartheidsamhället är uppenbara, och något säger mig att detta bara är början…

För det första måste man hålla isär olika debatter och inte börja blanda äpplen med päron. Jag vill egentligen inte skriva om dessa två ämnen i samma blogginlägg, för de fördomar mot muslimer som frodas kring dessa frågor är sorgliga. Heltäckta kvinnor är en helt annan fråga än terrorism. Jag vill ändå bemöta de kommentarer jag fick, så låt oss därför ta dessa två frågor var och en för sig.

Om att vilja införa det franska förbudet av muslimska slöjor

1. Sen när styr vi och ställer över vilken klädsel som ska vara laglig? Om man vill förbjuda vissa typer av slöjor finns det i teorin ingen gräns för hur långt man kan gå. Oavsett vad man tycker om heltäckande slöjor måste man inse att det bryter mot grundläggande fri- och rättigheter att förbjuda viss klädsel. Det finns många stilar som kan uppfattas som stötande, ska de också förbjudas? I Iran tvingar man kvinnor att klä på sig, och i väst vill man nu tvinga kvinnor att klä av sig. Extremism begränsar människor- oavsett om den är sekulär eller islamistisk.
2. Man kan inte tvinga någon till frigörelse. Argumentet att ett förbjud av heltäckande slöjor är en jämställdhetsfråga är taget ur luften. Förslaget är i grund och botten kontraproduktivt. Det riskerar att isolera de kvinnor som idag bär heltäckande slöja och med ett förbud helt enkelt kan komma att hållas hemma. Samhället ska utan tvekan stötta dessa kvinnor att forma sina egna liv, men det görs först och främst bäst genom utbildnings- och jobbsatsningar.
3. Slutligen verkar dessa lagar stigmatiserande mot den grupp som redan idag är mest utsatt. De fördomar och den diskriminering som riktas mot muslimer skadar djupt förtroendet för det svenska samhället och skapar motsättningar. Liknande lagstiftning som riktas mot muslimer som grupp kan inte uppfattas som något annat än ett led i en islamofobisk västerländsk politik.

Sen kan jag bara tillägga, för det tröttsamma argumentet kommer alltid, JA, det är väl fullständigt naturligt att man från myndigheters sida eller vid säkerhetskontroller kräver att man visar sitt ansikte för identifiera sig. Men för det behöver man inte en särskild lagstiftning.

Om terrorism.

1. Terrorism har inget samband med etnicitet eller religion. Däremot är terrorismen ett resultat av extremism, utsatthet, orättvisor och rädsla. De som rekryteras till terrornätverken hör till de mest utsatta i samhället som är mest mottagliga för extremistisk propaganda. Genom att stärka mänskliga rättigheter och ge likvärdiga chanser till ekonomisk och social utveckling kan man inte bara minska deras rekryteringsbas men även stärka trovärdigheten för demokratin. För att vara tydlig: det handlar inte om att ursäkta terrorism, men om att förstå dess orsaker för att effektivt kunna bekämpa den.
2. Terroristernas syfte är att ingjuta rädsla och skapa motsättningar. Genom att begränsa demokratin och bekräfta deras bild av ett ”vi och dem” genom att skuldbelägga och stigmatisera muslimer som grupp stärker man dem och försvagar demokratin. Detta skapar mer fundamentalism i längden. Extremism måste mötas med pragmatism, krig med fred och partikularism med inkludering. Tilläggas bör att skuldbeläggningen av muslimer är helt missriktad av två anledningar; de islamistiska terroristerna utgör en ofantligt liten del av muslimer som helhet och stödjs inte av det muslimska samfundet. Dessutom är de islamistiska terrordåden betydligt färre än antalet höger-extremistiska terrordåd. Massmordet på unga socialdemokrater på Utoya 22 juli 2011 är bara ett exempel i raden av höger-extremistiska terrordåd.
3. Man vinner aldrig kriget mot terrorismen genom krigsföring. Terrorism måste bekämpas genom att vända på världsordningen och genom en rättfärdig internationell politik, jämlika samhällen och inkluderande identiteter som slår håll på alla partikularistiska identitetspolitiska strömningar som syftar till att skapa motsättningar

Rädsla drabbar de flesta. Den rädsla som ligger och kryper är ofta en känsla av maktlöshet. Att man inte är säker på hur hårt man kommer att slå sig om man ramlar. För det händer faktiskt oss alla, att man faller mellan två stolar. Ju hårdare man faller desto svårare är det att ta sig vidare. Därför växer nu människors oro, inte bara i Sverige men också runt om i Europa. I Spanien, Grekland och Italien väntar folket på hårda åtstramningar som med stor sannolikhet kommer att få svåra sociala konsekvenser. Löner sänks kraftigt, redan svaga sociala skyddsnät plockas ned, offentliganställda sägs upp, skolor stängs och arbetslösheten växer lavinartat. En så kallad sanering av ekonomin. I Italien har en grupp av ”experter” ersatt den tidigare regeringen. För att vara på det klara- vi var alla lyckliga av att se den odemokratiska korrumperade sexisten Berlusconi gå. Men det är problematiskt att överlåta den politiska makten till ”opolitiska” makthavare. För det finns inget opolitiskt med ekonomi. Självklart är det svåra och ansvarsfulla reformer landet står inför. Men de kan genomföras på vitt skilda vis. För i grund och botten handlar det fortfarande om ideologi, om prioriteringar och om drivkrafter. En expertgrupp kan inte krävas på ansvar för sina handlingar på samma sätt som politiker. Sen att Italiens politikerkår lider av extremt lågt förtroende (med rätta) gör givetvis det hela lite mer komplicerat.

Rädsla är inte bara en känsla. Det är ett politiskt verktyg som används så långt bak historien sträcker sig. Det har använts för att folk att bedriva krig, folkmord och etniska rensningar. Det har använts för att bränna kvinnor på bål och avrätta HBTQ-personer. Det har använts för att rättfärdiga drastiska politiska reformer som människor annars aldrig skulle gå med på. Intet nytt med andra ord. Dessvärre är väl det enda vi lämnat bakom oss hittills häxjakten.

Vi råder inte bot på rädsla genom att låta klassklyftorna växa och skära ner på välfärd och utbildning med ökad otrygghet och tolerans som följd. Vi måste göra precis tvärtom. Vad vi behöver är en ansvarsfull ekonomisk politik som investerar i människor och ingjuter framtidstro utan att exploatera varken arbetare eller miljö. Det går faktiskt att göra. Det kallas på Juholtska värdeburen tillväxt, kunskapsbaserad ekonomi och sociala investeringar. Jag hoppas innerligt att vi kommer få chans att förverkliga detta innan den växande rädslan hunnit äta upp solidariteten inifrån våra samhällen runt om i Europa.

Det är intressant att diskutera samhällsproblem på djupet med socialdemokrater från andra länder med andra sociala, ekonomiska och kulturella förutsättningar. Ett lands utbildningssystem säger särskilt mycket om vilka strukturella utmaningar man kämpar med.

På frågan om vad som är specifikt för en socialdemokratisk utbildningspolitik enades vi kring ett antal punkter:

• Synen på utbildning som en rättighet, och en gemensam investering snarare än en kostnad
• Utbildning som det viktigaste verktyget för att öka den sociala rörligheten i samhället och omfördela makt och möjligheter till människor
• Utbildning som en avgörande del av demokratibygget
• Demokratiskt inflytande och människors egen efterfrågan som överordnat marknadsstyrning och enbart ekonomisk konkurrens
• Grunda utbildning på kritiskt tänkande, aktivt deltagande och processinlärning
• Säkra studenters social och ekonomiska förhållanden för att garantera lika möjligheter till högre utbildning

Vad ser vi som de huvudsakliga utmaningarna för utbildning i Europa?

Dessvärre föga förvånande är den sociala rörligheten nästan obefintlig  på grund av de cementerade klassklyftor våra samhällen är byggda på. Segregationen är extrem på såväl grundskole- och gymnasienivå som för den högre utbildningen där den sociala snedrekryteringen gör att få med invandrar och/eller arbetarbakgrund läser vidare. Kvinnor är välrepresenterade på lärosätena, men är färre på masternivå och fortfarande utestängda från många högre positioner inom såväl den akademiska världen som arbetslivet.

Friskolor, privatskolor och religiösa skolor förvärrar den segregation som orsakas av bostadssegregationen och skapar parallella utbildningssystem som avgör elevernas chanser senare i livet. I Sverige tjänar riskkapitalister, utländska och svenska företag enorma summor på att bedriva utbildningsverksamhet vilket leder till att skattemedel försvinner från den gemensamma välfärden till skatteparadis. Detta försämrar givetvis svårt utbildningskvaliteten, och det finns stora brister i regleringar av privata skolor där det är svårt att ställa samma krav som på kommunala skolor. Det så kallade ”fria” valet av skolor är i praktiken begränsat till välutbildade ekonomiskt starka familjer där föräldrarna fattar vad de bedömer som strategiska beslut och flyttar sina barn vid en tidig ålder till segregerade skolor där de endast omges av andra privilegierade barn. Detta försämrar inte bara den sociala rörligheten och förstärker klassklyftorna, men skapar även fördomar mot de grupper av människor man aldrig möter under sin uppväxt. I grunden gynnar med andra ord det segregerade skolsystemet främlingsfientlighet, inskränkthet och ignorans på bekostnad av solidariteten, toleransen och öppenheten.

Studenternas utsatta sociala och ekonomiska situation är oroande. Det försämrar studenternas chans att uppnå goda resultat och avskräcker många från resurssvagare familjer att läsa vidare. Bostadsbristen för studenter är stor runt om i Europa, där studenter på grund av sin svaga ekonomiska ställning har svårt att konkurrera om de få bostäder som erbjuds på många studieorter. Studieavgifter blir allt vanligare, även i länder som tidigare haft avgiftsfrihet som princip. Ofta börjar det med att man som i Sverige inför avgifter för utländska studenter vilket gör steget till att införa studieavgifter för även svenska studenter enklare. I länder där studieavgifter redan finns, såsom i England, ser vi en trend av kraftigt höjda avgifter.

Fler människor väljer att söka sig till högre utbildning i Europa. Det behövs, för det skapar aktiva, kritiskt tänkande samhällsmedborgare. Det behövs också för att det är det mest effektiva sättet att stärka vår konkurrenskraft på och utveckla arbetsmarknaden. Men den ökade efterfrågan på utbildningsplatser har dessvärre inte följts av en utökning av antalet högskoleplatser. När Europas ekonomier nu blöder väljer allt fler att söka sig till högskolan, med ett allt hårdare tryck på universiteten som följd. Utbildning kräver resurser, inte minst i kristider. Varje vettig politiker förstår att det är kontraproduktivt att dra åt budgetsnaran för hårt i dåliga tider. Utbildning är en investering, inte en kostnad.

Det här var givetvis bara ett axplock av frågor vi diskuterade under helgen, men jag tycker att de hör till de viktigaste punkterna för vår utbildningspolitik idag. Det är egentligen inga komplicerade frågor, men det krävs prioriteringar för att stärka utbildningskvaliteten och ge alla ungdomar lika möjligheter i livet.

Demonstrationer ockupationer på gator och torg sprider sig genom Europa. Blickarna har kanske mest riktats mot grekernas protester mot nedskärningarna i välfärden och radikala lönedumpningar. Människor har sedan finanskrisen 2008 helt enkelt börjat urskilja ett ekonomiskt system inom vilket de tvingas inordna sig men av vilket de aldrig får ta del av frukten. Istället är det arbetstagarna, de som vägrats lönehöjningar under tider av ekonomisk tillväxt, som får betala priset för riskkapitalisternas spel och ekonomernas felprognoser. De ekonomiska obalanser i EU som skapat den nuvarande krisen orsakades varken av lata greker, spanjorer eller italienare. Den orsakades av det enkla faktum att den monetära politiken anpassades främst efter Tysklands snabba tillväxttakt istället för de sydliga ekonomiernas långsammare tillväxt (som i och för sig var stadig i vissa av länderna som nu på grund av EMU-politiken tvingats ner på knäna). Den gemensamma valutapolitiken fungerar helt enkelt inte som enda verktyg i EU:s ekonomiska politik. Därför är nu diskussionerna i full gång runt om i Europa, och inte minst i brännpunkten Bryssel om vad som ska komma härnäst. En fiscal union som ges beskattningsrätt och bedriver en gemensam finans- och omfördelningspolitik? Ett ”två-taktseuropa” med en inre kärna av 17 EMU-länder som stärker det ekonomiska och monetära samarbetet, och en yttre skara av länder som riskerar att hamna på efterkälken?

Men i Sverige är det förhållandevis tyst, trots det förestående vägskäl EU står inför. Även inom svensk socialdemokrati har debatten ekat med sin frånvaro. Ändå tills i början av november, det vill säga, när Socialdemokraterna kallade till EU-konferens i riksdagens andra kammare för att inleda den EU-politiska debatten inför valen 2014. Samma vecka samlades även Socialdemokratiska studentförbundet på plats i Bryssel för att prata EU-politik med inriktning på sociala och ekonomiska frågor. Det utsatta målet var att återuppstarta det EU-nätverk som tidigare funnits i studentförbundet för att med ny kraft ta initiativ i EU-debatten.

Hela 42 S-studenter var på plats för att träffa och diskutera med de socialdemokratiska parlamentsledamöterna, Cecilia Malmströms kabinett på EU-kommissionen, svenska fackföreningarna, svenskt näringliv, ECOSY (young european socialists) och kanske framförallt med varann. Diskussionerna kretsade av naturliga skäl mycket kring det nuvarande krisläget i EU, men deltagarna lade även stor vikt vid att diskutera migrations- och flyktingpolitik, utrikes- och säkerhetspolitik samt en demokratisering av EU:s institutioner. Med ett framåtblickande perspektiv för att undersöka hur S-studenter kan öka såväl intresset som kunskapen på det EU-politiska området började deltagarna skissa på EU-nätverkets kommande mål och aktiviteter. Och nog gav det resultat- deltagarnas sprudlande engagemang resulterade i många önskemål på fokusområden och projekt. Somliga vill revidera S-studenters gamla EU-politiska program, andra vill skriva en bok om S framtida EU-politik, många talade om att skriva motioner som ska spridas runt om i landet inför den socialdemokratiska kongressen 2013, om studiecirklar och seminarier som ska anordnas i deras klubbar och om nästkommande utbildningar och konferenser för S-studenter på nationell nivå.

Inga beslut har ännu tagits för vilka projekt som ska komma att bli verklighet, den frågan kommer att bli upp till medlemmarna som nu själva får ta initiativ till att bilda projektgrupper som kommer ansvara för olika aktiviteter inom nätverkets ramar. Det kommer sedan att vara upp till medlemmarna i de respektive projektgrupperna att ro aktiviteterna i hamn, givetvis i samverkan med förbundsstyrelsen. På så sätt kan vi bygga en organisation där fler har möjlighet att aktivt arbeta för att driva sina hjärtefrågor genom konkreta och genomförbara verksamheter.

Europa behöver en stark socialdemokrati som kan bygga ett progressivt socialt EU. Svensk socialdemokrati kan bättre – nu tar S-studenter täten för att forma den socialdemokratiska EU-politik vi ska gå till val på 2014.

Favoritinslaget under helgen måste jag nog ändå säga var lördagens medlemsutbildning med MJS Gironde (mouvement de jeunes socialistes i regionen). Vi diskuterade bland annat politisk kommunikation, höger-extremism och dörrknackning. Det är alltid så fantastiskt lärorikt att jobba med systerpartier runt om i världen. Inte nog med att man får lära sig om den politiska situationen och de visioner de som socialdemokrater kämpar för i sina samhällen, men man får även möjlighet att utbyta erfarenheter och inse hur mycket man har gemensamt. Det var till exempel riktigt roligt att höra Quentin hålla ett pass om dörrknackning för deltagarna, eftersom hans pass var nästan identiskt med mina egna dörrknackningspass under valrörelsen hemma i Sverige. Jag deltog i dörrknackningsövningarna och fick även hoppa in och hålla ett tal om högerextremism och islamofobi i Norden, Europa och världen. På franska! Det var faktiskt första gången jag höll ett politiskt tal på franska, så det var minsann en liten milstolpe för min del. Deltagarna uppskattade särskilt att få höra mer om terrordådet mot våra norska kamrater i AUF, och det värmde att se den ilska och det engagemang diskussionen väckte. Det fanns en väldigt stark enighet i att kampen mot främlingsfientlighet måste omfatta oss alla, och att vi borde inleda ett närmare samarbete i dessa frågor på europeisk nivå. Vi glömmer aldrig.

Visst finns det många frågor som vi har olika ståndpunkter i inom den internationella och europeiska arbetarrörelsen, men i grunden har vi ändå så mycket gemensamt. Och allt som oftast handlar det bara om att förstå vilka referenser och associationer som ligger till grund för ett ställningstagande. Det är till exempel spännande att fördjupa sig i vad en fransk socialist tänker på när hen kallar sig för ”federalist” eller ”republikan”.

Vi skiljer oss inte bara åt i våra politiska och retoriska traditioner, utan även organisatoriskt. Jag har minsann blivit lite inspirerad av alla öppna medlemsomröstningar som socialistpartiet och MJS håller för såväl val av presidentkandidat som när det gäller politiska förslag. Och självklart har jag som medlem i MJS också passat på att rösta!