Mitt stöd till valberedningens förslag

Det har varit en spännande tid att kandidera till ordförande för S-studenter. Framförallt är jag tacksam över det fina stöd jag fått från medlemmar och klubbar runt om i landet. Det har varit riktigt intressant att få prata politik och dela tankar om hur förbundet skulle kunna utvecklas och stärkas som organisation med många av er. Jag har själv lärt mig otroligt mycket, och den värme och det engagemang som visats mig kommer jag att ta med mig.

 

När jag bestämde mig för att kandidera till ordförande för S-studenter gjorde jag det med målet att åstadkomma en öppen och demokratisk process. Det målet anser jag att vi uppnått tillsammans; med en god stämning, ett öppet diskussionsklimat och transparens under processens gång genom bland annat en webbsändning med ordförandekandidaterna. Detta kan vi vara stolta över. Men vi måste också säkerställa att denna öppna och demokratiska process stärks och värnas även i fortsättningen.

 

Slutligen har jag valt att dra tillbaka min kandidatur för att stödja valberedningens förslag och ställa mig bakom Magnus Nilsson som förbundsordförande i ytterligare ett år för S-studenter.

 

Jag vill tacka för valberedningens förtroende att sitta kvar ett år till som förbundsstyrelseledamot, och om jag även får det förtroendet av kongressen ser jag fram emot ett till år av gott samarbete och hårt arbete i förbundsstyrelsen.

Befolkningskommissionen- Commission on Population and Development

Sedan i måndags har jag varit i New York på den 45e sessionen av Befolkningskommissionen (UN Commission on Population and Development, aka CPD). Årets tema är ”Youth and adolescents”, vilket motiverar att länderna ska inkludera ungdomsrepresentanter i sina delegationer.

Den svenska delegation består av Fredrika Ornbrant, Anna Wrange, Karin Nilsson, Evelina Johansson och jag själv. Vi sammanträder varje morgon kl 08.00 på Sveriges ständiga representation där ansvar delas ut kring vem som ska täcka vilka möten och sammanträden under dagen. Sedan följer mellanstatliga förhandlingar mellan Sverige och Belgien, Danmark, Tyskland, Estland, Finland, Storbrittanien, Frankrike och Nederländerna. Kl 10.00 återupptas sammanträdet i plenaren där länderna har möjlighet att hålla anföranden och uttrycka sina officiella ståndpunkter kring frågorna som berör kommissionens ämnen.

De frågor som diskuterats mest har varit ungas rätt och möjlighet till utbildning och arbete, till sexuella och reproduktiva rättigheter såsom rätt till sexualundervisning, preventivmedel, abort och rätten över den egna kroppen vilket även innefattar att själv få fatta beslut om när/om man vill gifta sig, med vem och när/om man vill ha barn. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar åtminstone delar av arbetet för flera delegationer, där flickors och unga kvinnors särskilt utsatta situation ofta lyfts fram i texter och tal. Flickor och unga kvinnor utsätts ofta för våld och sexuella övergrepp, är mer utsatta för sexuellt överförbara sjukdomar såsom HIV/AIDS, gifts ofta bort i unga år, riskerar att dö i unga år under förlossning pga bristande mödravård och tvingas lämna skolan för att ta hand om hem och barn. Jämställdhet är utan tvekan en av de absolut viktigaste utvecklingsfrågorna, och flickors och unga kvinnors bristande rättigheter bör vara en given prioritering när ungdomar står på dagordningen.

De mest kontroversiella frågorna handlar om sexuella och reproduktiva rättigheter, särskilt längre ner i åldrarna. Men med tanke på att puberteten börjar så tidigt som i 8-årsåldern i vissa länder är det fullt rimligt att införa viss sexualundervisning för 10-åringar i skolan. Detr viktigt att veta vad som händer med sin kropp, och barn och unga har rätt till vetenskapligt grundad och säker information för att kunna göra informerade val- oavsett vilken aspekt i livet det handlar om. Även HBTQ-frågorna är känsliga, kanske föga förvånande men väldigt beklagligt att vi inte nått längre. Opassande och diskriminerande uttalandet förekommer med jämna mellanrum, och man når sällan längre än att tala om ”sexual orientation and gender identity”.

Jag har givetvis drivit ungdomsinflytande särskilt mycket, för att skärpa upp formuleringarna kring ungdomars roll i beslutsfattandet. På det området kan det konstateras att det är mycket snack och lite verkstad. Till och med vissa av de minst demokratiska länderna i världen har i sina tal framfört att man värnar ungdomsinflytandet- vilket uppenbarligen inte stämmer i länder där yttrandefriheten begränsas, organisering kontrolleras och oliktänkande bestraffas.

Arbetet fortsätter, och jag håller tummar och tår för att vi ska lyckas ro hem en progressiv resolution som kan förbättra ungdomars villkor världen över.

Inkastad i kastsamhället

Vad gör dina föräldrar? Det är en vanlig fråga i Indien som ställts till mig och Sofia vid flera tillfällen. Vi insåg att det troligen är ett sätt att ta reda på vår motsvarande kast-tillhörighet då kast ofta är nära förknippat med vilken typ av arbete man utför. Jag har dock upptäckt att det är lite svårt att besvara den frågan på ett för dem begripligt sätt, då mina föräldrar inte göra något särskilt. ”Men vad gjorde de tidigare då? Vad har de för utbildning” brukar de insistera. ”Nej, inget, de har aldrig arbetat” svarar jag med en axelryckning. Den spontana slutsatsen blir då att min familj är så rik att ingen behöver jobba. För att lyckas byta samtalsämne och klargöra hur det egentligen ligger till tvingas jag då tala klarspråk, ”Nej, min familj är fattig. Ingen är utbildad. Pappa är arbetslös och mamma för sjuk för att arbeta.” Jag möter än mer förvirrade blickar, de förstår inte vad jag menar.

För många människor i Indien är det otänkbart att en vit människa skulle vara fattig och outbildad. För när de frågar om mina föräldrar är det ju också ett säkert sätt att få reda på hur även mitt liv kommer att se ut. Den utgångspunkten är något mer ovanlig i Sverige. Men i takt med att svensk välfärd avvecklas, segregationen i utbildningssystemet stärks och vägarna in i högre utbildning blir allt snårigare kan den frågan troligen komma att bli alltmer vanlig. För det är ett väletablerat faktum att föräldrarnas bakgrund spelar allt större roll för barnens möjligheter ju ojämlikare samhället är. Klassresorna blir allt färre när den sociala infrastruktur som tidigare möjliggjort många människors frigörelse från de sociala och ekonomiska bojorna rivs ned. Det blir allt längre avstånd mellan trappstegen på samhällsstegen. Och om du halkar under den svåra vägen upp finns det inte längre något trygghetssystem som fångar upp dig. No second chances.

Forskning visar att det är just en generell välfärd där utbildning och sjukvård betraktas som rättigheter (och därmed är helt kostnadsfria och lika tillgängliga för alla) som bäst förebygger fattigdom och stärker jämlikheten. I tillväxtländer som Indien består de sociala och ekonomiska klyftorna just på grund av bristen på en generell välfärd. Den korruption och fattigdom som detta bristfälliga system skapar är i sin tur skadlig för landets utveckling och hämmar tillväxten. Den extrema ojämlikhet som går att bevittna i exempelvis Indien slår dessutom hål på den sociala tillit som i grunden är förutsättningen för att lyckas upprätthålla stabila och demokratiska institutioner.

Det indiska klassamhället är formaliserat genom det hinduiska kastsystemet bakom vilket makthavarna kan gömma sig för kritik mot den bestående ojämlikheten i landet. Mindre formaliserat och med mindre proportioner växer dock klyftorna även hemma i Sverige, och regeringen väljer medvetet att steg för steg plocka isär det samhällsystem som byggt upp den sociala tillit och stabila demokrati som många länder eftersträvar att uppnå. Det samhälle som gjorde det möjligt för mig och många andra att välja en annan väg i livet än våra föräldrar riskerar att vara ett minne blott om utvecklingen fortsätter i samma riktning.

Förtroendekris och fobier

De senaste dagarna har bjudit på både underhållning och hårt arbete ute i byn. Stambefolkningen som driver kampen mot Coca Colas exploatering av miljön och grundvattnet har träffat många journalister, forskare och politiker under årens lopp. Även om kontakten med omvärlden verkligen har lett till att deras rörelse fått väsentlig uppmärksamhet och ökat påtryckningarna på de berörda politiska instanserna, är det svårt för byborna att se och förstå den konkreta innebörd det får för deras tillvaro att ställa upp på fler intervjuer. Detta har varit en utmaning för oss de senaste dagarna, då vi nästan blivit tvungna att övertala aktivisterna att ställa upp i våra intervjuer.

 

Det blev dock bättre när vi äntligen fick bättre kontakt med rörelsens ledare, Venugopal. Under en intervju med en av Keralas dagstidningar snappade Venugopal upp att vi själva är aktivister hemma i Sverige. Reportern grävde ordentligt i vilken typ av politiskt engagemang det handlar om, och när det stod klart att vi är demokratiska socialister kunde man se hur de närvarande drog en suck av lättnad. De hade ju länge misstänkt oss för att vara spioner utsända av Coca Cola för att skapa splittring i deras rörelse och läcka information om deras strategier. Trots att Venugopal inte alls behärskar engelska lyckades vi sen på egen hand ha ett litet fint politiskt samtal där han uttryckte att ”varken kommunism eller kapitalism är bra för folket, för de omöjliggör demokrati. Därför är socialismen den bästa vägen.” Vi nickade instämmande, och plötsligt ser det ut som att de där spionmisstankarna är som bortblåsta.

 

Vi har också hunnit ge oss ut på äventyr! En kväll åkte vi ut till en jättevacker park som byggts upp precis mellan en enorm damm och den mäktiga bergskedja som omger staden Palakkad. Äntligen en ordentlig naturupplevelse här i Indien! Och det tog inte slut där- idag tog vi oss till en avlägsen djungel där det fanns vattenfall på hög höjd. Vi klättrade fram genom en vild djungel och uppför ett berg. Det var minst sagt en utmaning för mig som både har diverse fobier för ormar, spindlar i princip de flesta andra insekter, och väldigt sällan försätter mig i situationer där jag riskerar ett ben eller mitt liv. Det var med andra ord hård fobi-terapi att kasta sig in och upp i den där djungeln. Sofia, den bergsklättrande atleten som hon numera är känd som, imponerade däremot på de indiska killarna genom sitt lugn och äventyrliga anda. Det balanserade nog som tur är upp min något mer panikartade prestation.

På jakt efter kunskap och spioner

Vi har bara varit i Kerala i fyra dagar, men vi känner oss redan som hemma. Fältstudien har också gått förvånansvärt bra, på två dagar har jag genomfört 10 intervjuer med aktivister från ”The anti Coca-Cola struggle committée”, och hunnit träffa samtliga nyckelpersoner. Intervjuerna är dock betydligt svårare att genomföra än vi först trott. Den bakomliggande tesen bakom både min och Sofias uppsatser är att organisering är ett effektivt verktyg för att kompensera för sociala och ekonomiska resurser. Vi hoppas också kunna visa att organisering kan kompensera för lägre utbildningsnivå vad gäller politiskt intresse och politisk medvetenhet. Detta har dock visat sig vara svårt att mäta, eftersom människorna i byn tycks ha så dålig kunskap om sina rättigheter att de har svårt att identifiera vilka andra politiska problem som finns utöver Coca Cola-fabrikens föroreningar och den följande vattenbristen.

Det handlar om människor som lever under de mest primitiva förhållanden, utan reella möjligheter att försörja sig, utbilda sig, delta politiskt eller upprätthålla en hållbar sanitär situation. De saknar helt enkelt de allra flesta sociala rättigheter, och hör till Indiens absolut fattigaste. Den maktlöshet de känner inför sin situation är välbekant. Dessa människor saknar helt makten över kunskapen och informationen, vilket gör det nästintill omöjligt för dem att organisera sig för sina rättigheter. Trots detta har de lyckats vinna striden mot ett multinationellt företag med stora ekonomiska intressen i byn. Det är oerhört imponerande. Men man skulle önska att kampen inte tog slut där, utan att detta bara vore starten för en social rörelse som kämpar för fler mänskliga rättigheter än rätten till vatten.

Den absolut viktigaste rättigheten är kunskapen om sina rättigheter. Den rättigheten kränks inte bara i Indien utan i varje samhälle där den reella tillgången till kunskap och utbildning är ojämlik. Det gäller med andra ord även i Sverige, där en av de viktigaste orsakerna till dagens svenska klassamhälle är kunskapsklyftan som skapar en välfärd och ett utbildningssystem byggt på ”bra” och ”dåliga” val. Det är ett system som endast gynnar de resursstarka som besitter just makten över kunskapen och informationen, och på så sätt kan utnyttja samhällets resurser på ett så bra och strategiskt vis som möjligt.

Imorgon ska vi träffa den högste ledaren för rörelsen, som förhoppningsvis är villig att svara ärligt på våra frågor trots att det finns misstankar om att vi är spioner och infiltratörer. Det vore nämligen inte första gången, eftersom Coca Cola vid ett tidigare tillfälle skickat dit två holländska infiltratörer som uppgav att de var studenter som forskade, men egentligen försökte identifiera rörelsens svaga punkter. Helt sanslöst. Vi försökte halvt förtvivlat förklara att vi verkligen inte har några dåliga intentioner, men det vågade de inte riktigt tro på. Så imorgon bjuder vi dem på svenskt godis. För inte bjuder väl spioner på godis?

Vackra risfält och patriarkala herrar

Idag har vi varit ute på plats i byn Plachimada där vi ska genomföra vår fältstudie för första gången. Det är en förhållandevis liten by med 420 familjer, varav en dryg tredjedel är stambefolkning och därmed tillhör den mest diskriminerade gruppen i Indien. En guppig bussresa genom risfälten på den indiska landsbygden ledde oss till slut till en liten hydda prydd med banderoller och vimplar längs den dammiga vägkanten. Inne i hyddan satte fyra kvinnor som väntade på oss eftersom de hört att vi var på väg. Vi slog oss ned på de flätade palmbladen som låg utspridda på golvet och drog igång en flera timmar lång intervju med kvinnorna. De är alla aktiva i The anti coca-cola struggle committée som organiserat stambefolkningen i byn mot Coca-colas exploatering av vattenresurserna sedan 10 år tillbaka.

Det är en häftig social rörelse som ger hopp och inspiration till många andra sociala rörelser som med inga eller väldigt små resurser kämpar mot betydligt mäktigare aktörer. Det är också kring denna rörelse som min studie kretsar, och syftet är att undersöka vilka långvariga effekter på politiskt deltagande man kan se av sociala rörelser.

Mycket tyder faktiskt på, redan efter samtal nu under första dagen, att bybornas organisering i kampen mot Coca cola gjort de mer politiskt medvetna och lett många in på en bana av fortsatt politiskt engagemang. Det har dessutom skapat en massrörelse där stambefolkningar från olika håll i Kerala går samman för att i solidaritet stödja varandras krav på grundläggande rättigheter. Inte sällan handlar det om just multinationella företag som etablerar sig på en ort och exploaterar miljöresurserna på ett sätt som blir såväl hälsoskadligt för invånarna, men även ofta omöjliggör deras grundläggande försörjning (odling).

Dagen i byn slutade dessvärre av en mindre trevlig upplevelse då vi träffade ordföranden för byns Panchayat (motsvarande mindre kommun). Hans blotta närvaro gjorde samtliga medarbetare skakiga och skapade en väldigt obehaglig stämning i rummet. När vi försökte ta i hand vägrade han, inte av religiösa skäl utan för att vi är kvinnor och han liksom många andra ser det som underordnat och därmed som en fråga om ära och prestige. Helt ointresserad av våra frågor och så nonchalant att både jag och Sofia tappade all lust att intervjua honom lämnade vi honom slutligen och återvände in till stan.

Imorgon fortsätter äventyret igen, nu håller vi tummarna för att slippa stöta på fler patriarkala herrar.

 

Språket en demokratifråga- i Indien och hemma i Sverige

Resan till staden Palakkad i den indiska delstaten Kerala tog nästan 24 timmar från Sverige. Jetlagade har vi dragit runt stan på tuck-tuck liknande fordon, haft våra första kryddiga indiska matupplevelser, försökt komma underfund med hur kvinnornas vackra saris egentligen hålls uppe och hunnit ställa många dumma frågor. Värst var nog att vi helt missat att det vanligaste språket i Kerala är Malayala, alltså varken Hindu, Urdu eller Tamil som vi först hade trott.

Språkbarriärer tycks för övrigt vara ett hett ämne bland landets studenter då språkkunskaperna förstärker det härskande klass- och kastsamhället. Statlig allmän utbildning är visserligen kostnadsfri upp till tionde klass, men kvaliteten varierar kraftigt och i realiteten innebär det att vägarna till högre utbildning stängs redan vid tidig ålder om föräldrarna inte kan bekosta undervisning vid en privatskola. Då det talas väldigt många olika minoritetsspråk runt om i landet sker också undervisningen på elevernas modersmål.

Samtidigt sker all vidareutbildning efter tionde klass på engelska, vilket direkt sållar ut miljontals unga indier som inte har möjligt att tillgodogöra sig kunskapen. Språket blir därmed inte bara en statusmarkör utan även ett direkt hinder som priviligierar de redan gynnade och direkt slår undan benen på de indier som ens vågar tänka tanken på att göra en klassresa.

Vid närmare tanke slog det mig att vi i grund och botten har ett liknande problem i Sverige och Europa. För det akademiska språket, maktens språk, normens språk, talas sällan i arbetarhem. Det talas sällan av människor med utomeuropeisk bakgrund. Språket är kanske en av de allra tydligaste klassmarkörerna i Sverige, som direkt urskiljer vem som ”hör hemma” och vem som ska exkluderas. Urskiljningen blir en diskriminerande mekanism på högskolor och universitet, arbetsplatser och i samhällslivet. Vid minsta antydan till brytning minskar dina chanser att ta dig fram i det svenska samhället. Men det räcker inte bara att tala felfri svenska, utan även ordförrådet och de små men märkbara språkliga koderna bygger allianser mellan samhällets priviligierade.

Språket är visserligen bara en av alla sociala markörer människor använder sig av  för att känna samhörighet och anpassa sig till den dominerande normen i olika sammanhang. Men, för det första är språket avgörande då det utgör nyckeln till makten över kunskapen och informationen. Möjligheten att tillgodogöra sig utbildning, argumentera för sina rättigheter och göra sin röst hörd. Med andra ord en av de viktigaste förutsättningarna för att möjliggöra klassresor.

För det andra är språkkunskaper en utbildningsfråga, och något samhället effektivt kan investera i genom kvalitetssatsningar på det allmänna utbildningssystemet men även genom särskilda riktade satsningar. Slutligen är språket en maktfaktor som var och en av kan påverka, genom att själva vara medvetna om hur vi exkluderar andra genom det språk som talas inom olika grupper. Detta gäller inte minst i politiska organisationer där språket ofta blir väldigt svårtillgängligt. Jämlika språkkunskaper är i grund och botten en demokratifråga, om alla ska tillåtas delta på lika villkor.

Därför kandiderar jag till ordförande för S-studenter

Jag har efter noga avvägning bestämt mig för att ställa upp till val som ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet. Det är därmed viktigt att förbundets medlemmar vet vari jag grundar mitt engagemang och vilka politiska frågor som ligger mig varmast om hjärtat. Nedan följer därför en kortare beskrivning om ett antal områden (dock långt ifrån alla) jag anser viktiga.

Ibland åker jag hem till bostadsområdet i Norrköping där jag växte upp. Det består än idag till stora delar av ett betonglandskap där miljonprogrammets höghus står prydligt uppradade, men bakom de nymålade fasaderna gror sociala problem som format min och många av mina barndomsvänners uppväxtvillkor. Det har benämts som “utanförskapet”. Något abstrakt, avvikande och avlägset från den välfungerande samhällskroppen. Men för oss som upplevt det handlar det inte om en klinisk politisk term vars främsta syfte är frånta samhället dess ansvar för vad som i grund och botten är gemensamma samhällsproblem.
Innan jag blev politiskt aktiv betraktade jag min och mina vänners verklighet som oföränderlig. Som 13-åring förstod jag inte hur det inhumana flyktingmottagandet, segregationen, arbetslösheten och fattigdomen hängde ihop. Men den inneboende ilskan jag kände inför dessa orättvisor växte för varje gång klassamhället och rasismen uppenbarade sig, och ledde mig till slut till socialdemokratin.

Terrordådet mot norsk socialdemokratisk ungdom 22 juli 2011 skakade om oss alla. Ofattbart många engagerade unga människor ryktes ifrån oss på ett brutalt och djupt omänskligt sätt. Det var ett politiskt dåd rotat i det svartaste av hat, som har tillåtits växa i ett samhälle vars aspiration är demokrati men vars fundament ruttnar av ojämlikhet, rasism och rädsla. Det är ett klimat i vilket partikularistiska strömningar trivs som bäst.

Detta är inte enbart ett svenskt, nordiskt eller europeiskt problem. Exkluderande partikularistiska rörelser vars främsta syfte är att stärka motsättningar grupper emellan och motarbeta demokratin växer världen över. För att rädda demokratin där den tagit sina första staplande steg, och för att bygga upp den där människor kämpar för att få leva i fria och rättvisa samhällen måste en global jämlikhetspolitik föras. Demokratin är avhängig jämlikheten, och den måste byggas mellan människor i alla länder, man som kvinna, svart som vit, rik som fattig, HBTQ som hetero.

Människors frihetstörst släcks aldrig. Fortfarande kämpar en majoritet av människor med en grupptillhörighet som strukturellt missgynnar dem i förhållande till normen i samhället. Kvinnor, arbetarklass, människor med utomeuropeisk bakgrund, HBTQ-personer och funktionshindrade är fortfarande gravt underrepresenterade på maktpositioner, såväl inom högskolan som i politiken och samhället i stort. Fattigdom, arbetslöshet, låg utbildning, maktlöshet i arbetslivet, diskriminering och ohälsa är bara några av de orättvisor som skapas av dessa förtryck. För att effektivt lyckas bekämpa dessa orättvisor och förstå hur dessa förtryck samverkar och förstärker varann krävs ett intersektionellt perspektiv. Anti-rasismen blir då lika viktig som feminismen, normkritiken och insikten om klassamhällets uppbyggnad. Här kan S-studenter spela en viktig roll för att öka medvetenheten och förståelsen för dessa frågor.

På samma sätt som det krävs en förståelse för hur olika förtryck samverkar måste socialdemokratin också bättre beskriva hur den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbara utvecklingen är ömsesidigt beroende och kräver en genomgripande och sammanhållen politik. Denna hållbara utveckling kan endast skapas genom social demokrati. Det handlar om att bädda in marknaden i politiken och om att på ett strukturellt plan ta ett gemensamt ansvar för att sjösätta långsiktiga reformer som sakta men säkert ställer om vårt sätt att leva tillsammans. Grundbulten i ett sådant politiskt projekt blir därmed den sociala hållbarheten då den stabilitet, tillförlit och sammanhållning som krävs för så omvälvande förändringar växer fram i takt med jämlikheten och demokratin.

De politiska verktygen skapas där den politiska viljan finns. De som hävdar att den marknadskapitalistiska ordningen är beständig och okontrollerbar har fel. De politiska förslagen ligger på hög om man bara är villig att lyssna till forskare och många kloka politiska företrädare. För att stabilisera ekonomin och förhindra återkommande kriser där folket tvingas betala spekulanternas nota har exempelvis förslag diskuterats om att införa depositionskrav för investerare. Därigenom kan man kräva att kapitalet stannar i landet en viss tid för att undvika kortfristiga inflöden av kapital och uppmuntra långsiktiga investeringar. Detta skulle kunna premiera investeringar i produktivitet och stärka stabiliteten på marknaden. Tobinskatten är en annan välbekant favorit. Många av dessa föreslagna regleringar är dock beroende av internationella överenskommelser och bättre fungerande internationella institutioner för att fungera. Sverige måste därför ta en mer aktiv roll genom EU för att genomdriva dessa förändringar.

Klimat- och miljöpolitiken hamnar alldeles för ofta i skymundan. Konsumismens kortsiktiga logik har inte lämnat plats för solidariskt hänsynstagande. Tillväxtsfundamentalismen måste synas i sömmarna för att vi politiskt ska kunna skilja på vilken sorts tillväxt som är hållbar och önskvärd. Konkurrensen ökar ständigt takten i ekorrhjulet för att värna den heliga tillväxten på bekostnad av utslitna människor, exploaterad miljö och ett överhettat klimat. En socialdemokratisk miljöpolitik har förmågan att förena klimatpolitik med omfördelningspolitik, och en grön näringslivspolitik som bygger på förnybara energikällor och etiska ställningstaganden.

S-studenter har av naturliga skäl ett särskilt ansvar inom arbetarrörelsen att ligga i framkant för att förbättra utbildnings- och högskolepolitiken. Utgångspunkten att utbildning är en rättighet och inte en handelsvara gör utbildningspolitiken starkt ideologiskt laddad. Utöver rätten till det livslånga lärandet är utbildningspolitiken avgörande för såväl jämlikhetspolitiken som för ekonomin och den fulla sysselsättningen. Genom att stärka utbildningskvaliteten, arbetslivsanknytningen, öka antalet högskoleplatser och satsa på forskningen kan vi uppnå en hållbar kunskapsdriven tillväxt. För att minska snedrekryteringen och göra utbildning reellt tillgänglig för alla måste hinder raseras och socialt och ekonomiskt stöd säkras. Det kan exempelvis handla om att göra all utbildning avgiftsfri och införa bostadsgaranti men att också om att på sikt införa studielön. Den allmänna högskolebehörigheten och möjligheten att komplettera behörigheter är grundläggande delar i socialdemokratisk utbildningspolitik och måste återinföras så snart vi vunnit valet 2014.

Slutligen skulle jag vilja betona att S-studenter besitter en fantastisk potential att utvecklas och bli en allt viktigare aktör såväl inom arbetarrörelsen som på universitet och högskolor runt om i landet. Den kreativitet, kunskap och kompetens som finns inom förbundet borde tas tillvara än bättre för att bidra till att göra S-studenter och resten av rörelsen modernare, öppnare och mer inkluderande. Vi kan åter bli opinionsbildande, vinna tillbaka problemformuleringsprivilegiet och finna de mest effektiva lösningarna på dagens stora samhällsproblem.

Det politiska samtalet fortsätter!
Milischia Rezai

My little Paris – a short sum up

I’m back in Sweden after 5 months in Paris at L’Institut des études sciences politiques (aka science po). It’s been an intense semester with plenty of new experiences and off course, new friendships. Having just felt the slight chock in difference between Paris and the little village outside of Surahammar where I’m spending Christmas with my grand-parents, I started thinking back at the last couple of months. And I must say, I’m quite happy with what has been accomplished! I feel like I’ve managed to improve my french enough to be more or less happy with the level I have – which has also been tested through essay-writing, a political speech in french and some random situations where I’ve had to act interpreter. I also chose to study a semester of the master in international security which has been quite useful (although it’s also made me realize that you can be rather useless although you’ve been a french socialist foreign-minister). I’ve sung in an amazing accapella-group, taken an advanced salsa course with the most sexist salsa teacher ever (who by the way can’t tell the difference between sexIST and sexY). I’ve wandered the streets of Paris thinking ”oh, I wish I got to live here” while realizing that I actually did (a highly recommended feeling). I never thought I’d be able to navigate around in Paris feeling like I sort of knew the city, but I did! I’ve had my share of french pastries and wine, and I’ve gotten used to the formalities and phrases that first terrified me. Besides exploring Paris and studying, I’ve also managed to keep some political activities working from afar by participating in 6 conferences (in Ghent, Görlitz, Berlin, Bordeaux and twice in Brussels).

In other words, I’m happy I took the chance to go for an exchange semester. Although, I must say I’m happy to return back home. There’s a few things I’ve really looked forward to coming back to. Such as my amazing friends in Sweden and Uppsala. The Paris night life was a bit of a disappointment, I’ve definitely gotten spoiled by Uppsala’s active student life (and although parisians are often gorgeous, they do not really dance…). I’m also looking forward to moving into my new flat with a CLEAN kitchen and my own furniture, with a rent much lower than the ones in Paris. I’ve also really missed my gym! Can’t believe it, but that’s one of the things I’m really looked forward to getting back to in Uppsala. Finally, I’m very much looking forward to throwing myself back into the political activities back home, both in the local politics of Uppsala and in S-studenter. The high speed of life in Sweden is after all gratifying…

There are a few people that I’m really glad that I’ve gotten to know and spend time with while in Paris, and who I also hope that I’ll stay in contact with for a long time to come. I’m particularly thinking about Julien, Laure, Ana, Cole, Giacomo, Stacey, Emma, Neil, Hilla, Georgia, Florian, Pierre, Theau, Paul and Quentin.

So I guess this is the short verbal description of this fall in Paris. The pictures can be found here. And finally, what would Paris have been without music to accompany the beauty of the city? This is an exclusive treat on some of the songs I’ve head-banged to in the metro:

Firefox AK- My syster and I

PJ Harvey – The words that maketh murder

Drake, Rihanna – Take care

David Guetta, Sia – Titanium

Rihanna – Man down

Florence + the machine – Only if for a night

Florence + the machine – Never let me go

Coldplay- Every teardrop is a waterfall

The Temper Tramp- Fader

Jennie Abrahamson- In this life to live

Diddy- Coming home

College, Electic youth- A real hero

Feist- Graveyard

The Verve – funny signs (seriously, don’t know what it’s called)

Death cab for cutie- You are a tourist

Lana del Rey- Video games

Birdy- Skinny love

Birdy- Shelter

Black Face- African queen

Kavinsky – Nightcall

Mattafix – Living Darfur

Coldplay- Glass of water

Desire- Under your spell

Sverige stödjer syrisk diktator och mord av oppositionella

Carl Bildt har gjort det igen. Stått upp för diktatorer som brutalt mördar sina befolkningar det vill säga. Jag har tidigare skrivit om hur Bildt saknat ryggrad i utrikespolitiken, när han exempelvis genom diplomatiska gester stöttade iranska regimens president Ahmadinejad efter valfusket 2009 när han höll sig kvar vid makten. I Iran har Eriksson försett regimen med teknik för att avlyssna samtal och spåra regimkritiska aktivister. Detta sker enligt uppgifter även i Syrien där frihetskämparna är alltmer desperata. Demonstranter slaktas på gator och torg och förföljs systematiskt. Detta med hjälp av svensk teknisk utrustning.

Som att detta nu inte vore nog har Sverige som enda medlemsland bromsat ytterligare sanktioner riktade mot Syrien för att förhindra just denna bevakning av oppositionella.

I DN kan man läsa att ”Alla EU-länder förutom Sverige ska ha stått bakom ett förslag som stoppar leveranser av utrustning som kan användas för att förfölja oppositionen i Syrien. Syriska oppositionella beskjuts med artilleri och jagas och grips med hjälp av övervakningsutrustning i mobiltelefonerna. Sverige ska ha velat tillåta fortsatta affärer med diktaturens telefonbolag, och i och med att varje land har vetorätt i EU:s utrikesfrågor föll förslaget.”

Fullständigt vedervärdigt. Sverige har gått från att vara ett land som stått främst i ledet för att stötta demokratisering och sätta stopp för apartheid. Idag hör Sverige till de länder som på grund av ekonomiska intressen och avsaknad av moral och medmänsklighet står bakom diktatorerna och snarare väljer att stötta apartheid genom att släppa frågan om ett fritt Palestina (som man nyligen fick chans att manifestera i FN genom att rösta mot ett palestinskt FN-medlemskap).

Högerregeringen med Carl Bildt sätter ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter och demokrati, och de tycks inte ens skämmas för det. Att låta svenska bolag förse diktatorer med teknik som så uppenbart används just för att kväva demokratirörelsen och mörda oppositionella är skandalöst och oacceptabelt. Att sedan slå vakt om den profit företagen ska göra på kränkningarna och morden genom att ställa sig i vägen för en aktiv europeisk utrikespolitik…

Skäms. Och avgå.

Ett skrämmande uppvaknande?

Jag skrev för ett år sedan om vilka anledningar man har att bo kvar i Sverige. Inser att inlägget behöver revideras när det gäller biten om att man åtminstone inte behöver riskera livet som politiskt engagerad, för det har terrordådet mot Utöya tyvärr motbevisat. Det som däremot fortfarande gäller är att jag anser att Sveriges konkurrenskraft i grund och botten hänger på välfärdssamhället. Jag tror att synen på den svenska välfärden är det som gör att många människor väljer att stanna i Sverige trots frestelsen att prova lyckan i andra (ofta varmare) länder.

En annan sak, som visserligen kan tyckas banal i sammanhanget men som för mig med diverse fobier är ytterst relevant, är att Sverige är förhållandevis rent. Det kryllar inte av råttor, möss, spindlar, kackerlackor, ormar och annat äckligt. Det var åtminstone det första jag tänkte på när jag rusade ut ur en bar i mysiga Marais ikväll, efter att ha ställt till med en scen när jag såg en mus spring förbi mig. Det riktigt kröp under huden på mig och pulsen ökade när jag skulle fly från denna lilla varelse som kan inge sådan stor skräck hos en fjantig liten person som mig. ”Det ska bli skönt att slippa ohyran när jag kommer hem till Sverige i alla fall” sa jag till S när vi lämnat baren. Tyvärr stämmer ju inte riktigt detta längre, som SVT rapporterar idag. Ohyran ökar i takt med att bostadsstandarden sjunker eftersom underhållet är eftersatt. Allt fler hyresgäster tvingas leva med undermålig standard, särskilt i miljonprogrammens bostäder som ofta försummas och nu kräver massiva upprustningar.

Skärpning! Förlorar vi välfärdssamhället, demokratin OCH bostadsstandarden, ja vad har man då kvar att stanna i Sverige för?

Den politiska diagnosen av 22/7 fortsatt livsviktig

Den rättspsykiatriska utredningen av massmördaren Anders Behring Breivik presenterades igår. Enligt de sakkunniga lider Breivik av paranoid schizofreni och anses ha varit under psykos när dåden begicks.

”Om tingsrätten är enig med de sakkunniga blir det troliga resultatet att Breivik döms till sluten psykiatrisk vård. Döms Breivik till sluten psykiatrisk vård kan han i princip hållas inspärrad för resten av livet, men det är läkarna som avgör det. Rättspsykiatrisk vård omprövas vart tredje år och när anser att Breivik inte längre utgör någon fara för allmänheten släpps han fri.”

Det är med blandade känslor jag läste den här nyheten. Den naturliga känslan efter ett så fruktansvärt dåd är att man vill se gärningsmannen bli straffad. Jag har själv påverkats starkt av terrordådet på Utöya, som medmänniska, socialdemokrat och vän till en av de mördade. Jag klandrar med andra ord ingen som vill se att Breivik straffas hårt. Men jag tror samtidigt det är viktigt att vi tar ett steg tillbaka och funderar på vad diagnosen egentligen ändrar.

Schizofreni är en svår psykisk sjukdom. Jag har själv vuxit upp med en förälder som har precis samma diagnos som Breivik precis fått. Jag vet hur verklig den föreställningsvärld den sjuka lever i kan tyckas för densamma, och att personen under psykos kan vara kapabel till ungefär vad som helst. Om rättspsykiatrikern har rätt är det med andra ord tydligt att Breivik är sjuk och bör dömas till sluten vård. Däremot får vi aldrig sluta insistera på att det var ett politiskt dåd. Detta är livsviktigt. Breiviks ideologiska övertygelser delas av många människor, sen är det möjligt att det var just hans sjukdomstillstånd som gjorde honom benägen att  förverkliga de vidriga fantasier han gick omkring med.

Ali Esbati uttrycker det väl i norska tidningen Klassekampen:

Store deler av det norske kommentariatet viser en forbløffende liten evne til å håndtere politiske attentat politisk. I stedet vendes dette mot dem som har kjempet mot rasismen. De politiske standpunktene som et miljø rundt Breivik har stått for og står for er av en karakter som gjør at deres logiske konsekvens er ulike typer voldsomme handlinger. Vi låser ikke bort det rasistiske samfunnsklimaet uansett om han låses inne i fengsel eller psykiatrisk forvaring.

Det är ett politiskt attentat oavsett vilken diagnos gärningsmannen tilldelas. Det som måste till nu är en POLITISK diagnos.

Den grogrund som skapat Brehviks föreställningsvärld existerar på riktigt och växer sig starkare för var dag. Oavsett om Brehvik blir inlåst på en stängd psykiatrisk avdelning eller i ett fängelse är det verkligt väsentliga de högerextrema krafter som fortfarande rör sig i våra samhällen. Om vi inte sätter stopp för högerextremismen- islamofobin, rasismen, homofobin och främlingsfientligheten kommer det att få lida liknande konsekvenser även i framtiden.

Vi har redan betalat så dyrt. Hur många fler människoliv ska det kosta innan vi inser allvaret och börjar ta itu med den egentliga frågan- den världsbild och de odemokratiska åsikter som trasar sönder solidariteten, förtrycker människor och kostar människor livet?

Vi glömmer aldrig 22/7.

Är ”icke assimilerad”. Om SD får bestämma.

Sverigedemokraterna har under sina landsdagar beslutat om en officiell uppdelning av människor som de tycker kommer göra sin politik genomförbar.

Infödda svenskar: Alla som är ”födda i Sverige eller i tidig ålder adopterade till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”.

Assimilerade svenskar: De som inte har svensk bakgrund men ”talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

Icke assimilerade: De som inte räknas in i kategori ett och två.

Ja, det är ju väldigt klargörande att veta att man själv räknas till SD:s grupp av ”icke assimilerade”. Det vill säga den grupp vars rättigheter deras politik syftar till att på olika sätt försvaga eller i värsta fall avskaffa.

Associationerna till Apartheidsamhället är uppenbara, och något säger mig att detta bara är början…

En anti-rasistisk tolkning av debatten om terrorism och slöjförbud

Jag fick ett antal kommentarer på föregående blogginlägg om rädsla som politiskt verktyg som måste besvaras. Personerna som kommenterade hävdade att den rädslan de känner inför beslöjade kvinnor och terrorister minnsann är rättfärdigad. Ok, då tar vi en sak i taget.

För det första måste man hålla isär olika debatter och inte börja blanda äpplen med päron. Jag vill egentligen inte skriva om dessa två ämnen i samma blogginlägg, för de fördomar mot muslimer som frodas kring dessa frågor är sorgliga. Heltäckta kvinnor är en helt annan fråga än terrorism. Jag vill ändå bemöta de kommentarer jag fick, så låt oss därför ta dessa två frågor var och en för sig.

Om att vilja införa det franska förbudet av muslimska slöjor

1. Sen när styr vi och ställer över vilken klädsel som ska vara laglig? Om man vill förbjuda vissa typer av slöjor finns det i teorin ingen gräns för hur långt man kan gå. Oavsett vad man tycker om heltäckande slöjor måste man inse att det bryter mot grundläggande fri- och rättigheter att förbjuda viss klädsel. Det finns många stilar som kan uppfattas som stötande, ska de också förbjudas? I Iran tvingar man kvinnor att klä på sig, och i väst vill man nu tvinga kvinnor att klä av sig. Extremism begränsar människor- oavsett om den är sekulär eller islamistisk.
2. Man kan inte tvinga någon till frigörelse. Argumentet att ett förbjud av heltäckande slöjor är en jämställdhetsfråga är taget ur luften. Förslaget är i grund och botten kontraproduktivt. Det riskerar att isolera de kvinnor som idag bär heltäckande slöja och med ett förbud helt enkelt kan komma att hållas hemma. Samhället ska utan tvekan stötta dessa kvinnor att forma sina egna liv, men det görs först och främst bäst genom utbildnings- och jobbsatsningar.
3. Slutligen verkar dessa lagar stigmatiserande mot den grupp som redan idag är mest utsatt. De fördomar och den diskriminering som riktas mot muslimer skadar djupt förtroendet för det svenska samhället och skapar motsättningar. Liknande lagstiftning som riktas mot muslimer som grupp kan inte uppfattas som något annat än ett led i en islamofobisk västerländsk politik.

Sen kan jag bara tillägga, för det tröttsamma argumentet kommer alltid, JA, det är väl fullständigt naturligt att man från myndigheters sida eller vid säkerhetskontroller kräver att man visar sitt ansikte för identifiera sig. Men för det behöver man inte en särskild lagstiftning.

Om terrorism.

1. Terrorism har inget samband med etnicitet eller religion. Däremot är terrorismen ett resultat av extremism, utsatthet, orättvisor och rädsla. De som rekryteras till terrornätverken hör till de mest utsatta i samhället som är mest mottagliga för extremistisk propaganda. Genom att stärka mänskliga rättigheter och ge likvärdiga chanser till ekonomisk och social utveckling kan man inte bara minska deras rekryteringsbas men även stärka trovärdigheten för demokratin. För att vara tydlig: det handlar inte om att ursäkta terrorism, men om att förstå dess orsaker för att effektivt kunna bekämpa den.
2. Terroristernas syfte är att ingjuta rädsla och skapa motsättningar. Genom att begränsa demokratin och bekräfta deras bild av ett ”vi och dem” genom att skuldbelägga och stigmatisera muslimer som grupp stärker man dem och försvagar demokratin. Detta skapar mer fundamentalism i längden. Extremism måste mötas med pragmatism, krig med fred och partikularism med inkludering. Tilläggas bör att skuldbeläggningen av muslimer är helt missriktad av två anledningar; de islamistiska terroristerna utgör en ofantligt liten del av muslimer som helhet och stödjs inte av det muslimska samfundet. Dessutom är de islamistiska terrordåden betydligt färre än antalet höger-extremistiska terrordåd. Massmordet på unga socialdemokrater på Utoya 22 juli 2011 är bara ett exempel i raden av höger-extremistiska terrordåd.
3. Man vinner aldrig kriget mot terrorismen genom krigsföring. Terrorism måste bekämpas genom att vända på världsordningen och genom en rättfärdig internationell politik, jämlika samhällen och inkluderande identiteter som slår håll på alla partikularistiska identitetspolitiska strömningar som syftar till att skapa motsättningar

Rädslan är livsfarlig

Rädsla är en oerhört farlig drivkraft, särskilt när det driver ett helt samhälle. Vi har alla upplevt den. Rädsla för arbetslöshet. Rädsla för fattigdom. Rädsla för hemlöshet. Rädsla när man går hem ensam sent på kvällen genom en dåligt upplyst park. Rädsla för klimatförändringar. Rädsla för att pensionen inte kommer räcka. Rädsla för misshandel. Rädsla för ensamhet. Rädsla för terrorism. Rädsla för ”de andra”. Rädsla för hatbrott.

Rädsla drabbar de flesta. Den rädsla som ligger och kryper är ofta en känsla av maktlöshet. Att man inte är säker på hur hårt man kommer att slå sig om man ramlar. För det händer faktiskt oss alla, att man faller mellan två stolar. Ju hårdare man faller desto svårare är det att ta sig vidare. Därför växer nu människors oro, inte bara i Sverige men också runt om i Europa. I Spanien, Grekland och Italien väntar folket på hårda åtstramningar som med stor sannolikhet kommer att få svåra sociala konsekvenser. Löner sänks kraftigt, redan svaga sociala skyddsnät plockas ned, offentliganställda sägs upp, skolor stängs och arbetslösheten växer lavinartat. En så kallad sanering av ekonomin. I Italien har en grupp av ”experter” ersatt den tidigare regeringen. För att vara på det klara- vi var alla lyckliga av att se den odemokratiska korrumperade sexisten Berlusconi gå. Men det är problematiskt att överlåta den politiska makten till ”opolitiska” makthavare. För det finns inget opolitiskt med ekonomi. Självklart är det svåra och ansvarsfulla reformer landet står inför. Men de kan genomföras på vitt skilda vis. För i grund och botten handlar det fortfarande om ideologi, om prioriteringar och om drivkrafter. En expertgrupp kan inte krävas på ansvar för sina handlingar på samma sätt som politiker. Sen att Italiens politikerkår lider av extremt lågt förtroende (med rätta) gör givetvis det hela lite mer komplicerat.

Rädsla är inte bara en känsla. Det är ett politiskt verktyg som används så långt bak historien sträcker sig. Det har använts för att folk att bedriva krig, folkmord och etniska rensningar. Det har använts för att bränna kvinnor på bål och avrätta HBTQ-personer. Det har använts för att rättfärdiga drastiska politiska reformer som människor annars aldrig skulle gå med på. Intet nytt med andra ord. Dessvärre är väl det enda vi lämnat bakom oss hittills häxjakten.

Vi råder inte bot på rädsla genom att låta klassklyftorna växa och skära ner på välfärd och utbildning med ökad otrygghet och tolerans som följd. Vi måste göra precis tvärtom. Vad vi behöver är en ansvarsfull ekonomisk politik som investerar i människor och ingjuter framtidstro utan att exploatera varken arbetare eller miljö. Det går faktiskt att göra. Det kallas på Juholtska värdeburen tillväxt, kunskapsbaserad ekonomi och sociala investeringar. Jag hoppas innerligt att vi kommer få chans att förverkliga detta innan den växande rädslan hunnit äta upp solidariteten inifrån våra samhällen runt om i Europa.

Utbildningspolitiskt ABC

Jag har spenderat helgen på en pittoresk herrgård mitt ute på landet utanför Berlin tillsammans med ett 20-tal andra unga socialdemokrater från runt om i Europa. Vi har arbetat i tre olika nätverk; ett ekonomiskt nätverk, ett nätverk för medlemsutbildning och slutligen ett studentnätverk där jag själv var med. Studentnätverkets syfte under helgen var att bena ut de utmaningar vi står inför och hitta gemensamma nämnare som kan ligga till grund för ECOSY:s (young european socialists) utbildningspolitiska plattform. Det bör kanske poängteras att inga formella beslut eller uttalanden har tagits, utan följande reflektioner grundar sig enbart på våra diskussioner.

Det är intressant att diskutera samhällsproblem på djupet med socialdemokrater från andra länder med andra sociala, ekonomiska och kulturella förutsättningar. Ett lands utbildningssystem säger särskilt mycket om vilka strukturella utmaningar man kämpar med.

På frågan om vad som är specifikt för en socialdemokratisk utbildningspolitik enades vi kring ett antal punkter:

• Synen på utbildning som en rättighet, och en gemensam investering snarare än en kostnad
• Utbildning som det viktigaste verktyget för att öka den sociala rörligheten i samhället och omfördela makt och möjligheter till människor
• Utbildning som en avgörande del av demokratibygget
• Demokratiskt inflytande och människors egen efterfrågan som överordnat marknadsstyrning och enbart ekonomisk konkurrens
• Grunda utbildning på kritiskt tänkande, aktivt deltagande och processinlärning
• Säkra studenters social och ekonomiska förhållanden för att garantera lika möjligheter till högre utbildning

Vad ser vi som de huvudsakliga utmaningarna för utbildning i Europa?

Dessvärre föga förvånande är den sociala rörligheten nästan obefintlig  på grund av de cementerade klassklyftor våra samhällen är byggda på. Segregationen är extrem på såväl grundskole- och gymnasienivå som för den högre utbildningen där den sociala snedrekryteringen gör att få med invandrar och/eller arbetarbakgrund läser vidare. Kvinnor är välrepresenterade på lärosätena, men är färre på masternivå och fortfarande utestängda från många högre positioner inom såväl den akademiska världen som arbetslivet.

Friskolor, privatskolor och religiösa skolor förvärrar den segregation som orsakas av bostadssegregationen och skapar parallella utbildningssystem som avgör elevernas chanser senare i livet. I Sverige tjänar riskkapitalister, utländska och svenska företag enorma summor på att bedriva utbildningsverksamhet vilket leder till att skattemedel försvinner från den gemensamma välfärden till skatteparadis. Detta försämrar givetvis svårt utbildningskvaliteten, och det finns stora brister i regleringar av privata skolor där det är svårt att ställa samma krav som på kommunala skolor. Det så kallade ”fria” valet av skolor är i praktiken begränsat till välutbildade ekonomiskt starka familjer där föräldrarna fattar vad de bedömer som strategiska beslut och flyttar sina barn vid en tidig ålder till segregerade skolor där de endast omges av andra privilegierade barn. Detta försämrar inte bara den sociala rörligheten och förstärker klassklyftorna, men skapar även fördomar mot de grupper av människor man aldrig möter under sin uppväxt. I grunden gynnar med andra ord det segregerade skolsystemet främlingsfientlighet, inskränkthet och ignorans på bekostnad av solidariteten, toleransen och öppenheten.

Studenternas utsatta sociala och ekonomiska situation är oroande. Det försämrar studenternas chans att uppnå goda resultat och avskräcker många från resurssvagare familjer att läsa vidare. Bostadsbristen för studenter är stor runt om i Europa, där studenter på grund av sin svaga ekonomiska ställning har svårt att konkurrera om de få bostäder som erbjuds på många studieorter. Studieavgifter blir allt vanligare, även i länder som tidigare haft avgiftsfrihet som princip. Ofta börjar det med att man som i Sverige inför avgifter för utländska studenter vilket gör steget till att införa studieavgifter för även svenska studenter enklare. I länder där studieavgifter redan finns, såsom i England, ser vi en trend av kraftigt höjda avgifter.

Fler människor väljer att söka sig till högre utbildning i Europa. Det behövs, för det skapar aktiva, kritiskt tänkande samhällsmedborgare. Det behövs också för att det är det mest effektiva sättet att stärka vår konkurrenskraft på och utveckla arbetsmarknaden. Men den ökade efterfrågan på utbildningsplatser har dessvärre inte följts av en utökning av antalet högskoleplatser. När Europas ekonomier nu blöder väljer allt fler att söka sig till högskolan, med ett allt hårdare tryck på universiteten som följd. Utbildning kräver resurser, inte minst i kristider. Varje vettig politiker förstår att det är kontraproduktivt att dra åt budgetsnaran för hårt i dåliga tider. Utbildning är en investering, inte en kostnad.

Det här var givetvis bara ett axplock av frågor vi diskuterade under helgen, men jag tycker att de hör till de viktigaste punkterna för vår utbildningspolitik idag. Det är egentligen inga komplicerade frågor, men det krävs prioriteringar för att stärka utbildningskvaliteten och ge alla ungdomar lika möjligheter i livet.

S-studenter tar täten för att forma en socialdemokratisk EU-politik

Demonstrationer ockupationer på gator och torg sprider sig genom Europa. Blickarna har kanske mest riktats mot grekernas protester mot nedskärningarna i välfärden och radikala lönedumpningar. Människor har sedan finanskrisen 2008 helt enkelt börjat urskilja ett ekonomiskt system inom vilket de tvingas inordna sig men av vilket de aldrig får ta del av frukten. Istället är det arbetstagarna, de som vägrats lönehöjningar under tider av ekonomisk tillväxt, som får betala priset för riskkapitalisternas spel och ekonomernas felprognoser. De ekonomiska obalanser i EU som skapat den nuvarande krisen orsakades varken av lata greker, spanjorer eller italienare. Den orsakades av det enkla faktum att den monetära politiken anpassades främst efter Tysklands snabba tillväxttakt istället för de sydliga ekonomiernas långsammare tillväxt (som i och för sig var stadig i vissa av länderna som nu på grund av EMU-politiken tvingats ner på knäna). Den gemensamma valutapolitiken fungerar helt enkelt inte som enda verktyg i EU:s ekonomiska politik. Därför är nu diskussionerna i full gång runt om i Europa, och inte minst i brännpunkten Bryssel om vad som ska komma härnäst. En fiscal union som ges beskattningsrätt och bedriver en gemensam finans- och omfördelningspolitik? Ett ”två-taktseuropa” med en inre kärna av 17 EMU-länder som stärker det ekonomiska och monetära samarbetet, och en yttre skara av länder som riskerar att hamna på efterkälken?

Men i Sverige är det förhållandevis tyst, trots det förestående vägskäl EU står inför. Även inom svensk socialdemokrati har debatten ekat med sin frånvaro. Ändå tills i början av november, det vill säga, när Socialdemokraterna kallade till EU-konferens i riksdagens andra kammare för att inleda den EU-politiska debatten inför valen 2014. Samma vecka samlades även Socialdemokratiska studentförbundet på plats i Bryssel för att prata EU-politik med inriktning på sociala och ekonomiska frågor. Det utsatta målet var att återuppstarta det EU-nätverk som tidigare funnits i studentförbundet för att med ny kraft ta initiativ i EU-debatten.

Hela 42 S-studenter var på plats för att träffa och diskutera med de socialdemokratiska parlamentsledamöterna, Cecilia Malmströms kabinett på EU-kommissionen, svenska fackföreningarna, svenskt näringliv, ECOSY (young european socialists) och kanske framförallt med varann. Diskussionerna kretsade av naturliga skäl mycket kring det nuvarande krisläget i EU, men deltagarna lade även stor vikt vid att diskutera migrations- och flyktingpolitik, utrikes- och säkerhetspolitik samt en demokratisering av EU:s institutioner. Med ett framåtblickande perspektiv för att undersöka hur S-studenter kan öka såväl intresset som kunskapen på det EU-politiska området började deltagarna skissa på EU-nätverkets kommande mål och aktiviteter. Och nog gav det resultat- deltagarnas sprudlande engagemang resulterade i många önskemål på fokusområden och projekt. Somliga vill revidera S-studenters gamla EU-politiska program, andra vill skriva en bok om S framtida EU-politik, många talade om att skriva motioner som ska spridas runt om i landet inför den socialdemokratiska kongressen 2013, om studiecirklar och seminarier som ska anordnas i deras klubbar och om nästkommande utbildningar och konferenser för S-studenter på nationell nivå.

Inga beslut har ännu tagits för vilka projekt som ska komma att bli verklighet, den frågan kommer att bli upp till medlemmarna som nu själva får ta initiativ till att bilda projektgrupper som kommer ansvara för olika aktiviteter inom nätverkets ramar. Det kommer sedan att vara upp till medlemmarna i de respektive projektgrupperna att ro aktiviteterna i hamn, givetvis i samverkan med förbundsstyrelsen. På så sätt kan vi bygga en organisation där fler har möjlighet att aktivt arbeta för att driva sina hjärtefrågor genom konkreta och genomförbara verksamheter.

Europa behöver en stark socialdemokrati som kan bygga ett progressivt socialt EU. Svensk socialdemokrati kan bättre – nu tar S-studenter täten för att forma den socialdemokratiska EU-politik vi ska gå till val på 2014.

Kulturombyte – att prova på den franska arbetarrörelsen

Jag spenderade helgen i Bordeaux hos ett par härliga unga socialister jag träffade på IUSY:s sommarläger i Österrike (International Union of Socialist Youth).  Quentin och Paul tog sig an att visa mig de bästa sidorna av Bordeaux, och dessa passionerade ”bordelais” tog mig på många långa promenader runt om i staden för att förklara allt från skulpturer och kyrkor till den nuvarande politiska situationen och var de bästa gay-barerna finns. Vi har ätit gott (spanskt och marockanskt) och jag har till och med fått testa på vardagslivet i en fransk familj en förmiddag där det bjöds på en riktig fransk kvalitetsmåltid.

Favoritinslaget under helgen måste jag nog ändå säga var lördagens medlemsutbildning med MJS Gironde (mouvement de jeunes socialistes i regionen). Vi diskuterade bland annat politisk kommunikation, höger-extremism och dörrknackning. Det är alltid så fantastiskt lärorikt att jobba med systerpartier runt om i världen. Inte nog med att man får lära sig om den politiska situationen och de visioner de som socialdemokrater kämpar för i sina samhällen, men man får även möjlighet att utbyta erfarenheter och inse hur mycket man har gemensamt. Det var till exempel riktigt roligt att höra Quentin hålla ett pass om dörrknackning för deltagarna, eftersom hans pass var nästan identiskt med mina egna dörrknackningspass under valrörelsen hemma i Sverige. Jag deltog i dörrknackningsövningarna och fick även hoppa in och hålla ett tal om högerextremism och islamofobi i Norden, Europa och världen. På franska! Det var faktiskt första gången jag höll ett politiskt tal på franska, så det var minsann en liten milstolpe för min del. Deltagarna uppskattade särskilt att få höra mer om terrordådet mot våra norska kamrater i AUF, och det värmde att se den ilska och det engagemang diskussionen väckte. Det fanns en väldigt stark enighet i att kampen mot främlingsfientlighet måste omfatta oss alla, och att vi borde inleda ett närmare samarbete i dessa frågor på europeisk nivå. Vi glömmer aldrig.

Visst finns det många frågor som vi har olika ståndpunkter i inom den internationella och europeiska arbetarrörelsen, men i grunden har vi ändå så mycket gemensamt. Och allt som oftast handlar det bara om att förstå vilka referenser och associationer som ligger till grund för ett ställningstagande. Det är till exempel spännande att fördjupa sig i vad en fransk socialist tänker på när hen kallar sig för ”federalist” eller ”republikan”.

Vi skiljer oss inte bara åt i våra politiska och retoriska traditioner, utan även organisatoriskt. Jag har minsann blivit lite inspirerad av alla öppna medlemsomröstningar som socialistpartiet och MJS håller för såväl val av presidentkandidat som när det gäller politiska förslag. Och självklart har jag som medlem i MJS också passat på att rösta!

Palestina i UNESCO!

Igår röstades Palestina in som full medlem i UNESCO (The United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization). Palestiniernas ansökan bifölls av 107 länder i UNESCO:s generalförsamling, medan 14 röstade emot och 52 avstod. Sverige hörde till den minoritet av länder som röstade mot ett palestinskt medlemskap i UNESCO.  Detta trots att medlemskap i FN-organen kan stärka palestiniernas möjligheter att värna folkrätten och de mänskliga rättigheterna genom att legitimt föra sin talan genom det internationella samfundet. Ett fullt FN-medlemskap skulle även kunna ge palestinierna en något bättre utgångspunkt i fredsförhandlingarna med Israel som man hoppas kunna återuppta i en nära framtid.

Tyvärr uppfattas inte det palestinska självstyrets initiativ på samma sätt av de länder som väljer att betrakta ett militärt, ekonomiskt och politiskt mäktigt Israel som jämlikt med ett söndrat, fattigt och maktlöst palestinskt folk under ockupation.

Israel refererar i sin kritik av det palestinska självstyrets ansökan om medlemskap i FN och UNESCO till utgångspunkten i föregående fredsförhandlingar; att konflikten ska lösas folken emellan genom förhandlingar. Detta menar de måste respekteras, till skillnad från det brett förankrade kravet att Israel måste upphöra med fortsatt etnisk rensning och utvidgning av bosättningarna för att fredsförhandlingarna ska återupptas.

En grundläggande sak har många fått om bakfoten; man stärker inte möjligheterna till ett rättvist fredsavtal genom att stryka Israel medhårs. Israel visar nämligen direkt genom sitt agerande – genom en fortsatt aggressiv ockupation och dogmatisk inställning i politiska samtal- att man inte är dedikerad att inleda fredsförhandlingar. Snarare tvärtom. Man vill förhala processen så lång tid det bara går för att hinna äta upp den Schweizerost som är Västbanken med bosättningar och motorvägar, fördriva palestinier från sina hem i östra Jerusalem och tvinga folk att flytta utomlands för att kunna erbjuda sina barn värdiga liv och en ljus framtid. Det som med andra ord krävs är att länder tar ställning för den internationella rätten, inte mer eller mindre. Genom att sätta ner foten för såväl USA:s ovillkorliga stöd till ockupationsmakten som Israels handlande i sig självt kan man tvinga Israel till förhandlingsbordet.

Palestinas medlemskap i UNESCO är ett litet steg på vägen i rätt riktning. Det är lika mycket en symbolfråga där världens ledare väljer en progressiv och konsekvent politisk inriktning som det är ett praktiskt verktyg för palestinierna att göra sina röster hörda. Jag skäms över Sveriges extrema inställning som skadat våra möjligheter att vara en aktiv medlande part i konflikten framöver.

Tyvärr är representationen från palestiniernas sida inte legitim på grund av den politiska splittring som så länge låst det politiska läget och hindrar palestinierna från att tala med en enad röst. Nästa steg är att ena det palestinska folket och göra Hamas självständigt från Irans påtryckningar för att skapa spänningar i regionen.

Syriens frihetskämpar fortsatt desperata

Jag deltar på en konferens med representanter från bland annat Amnesty international, det syriska nationella rådet och Souriahouria (föreningen frihet i Syrien) under rubriken ”Den syriska revolutionära oppositionens utmaningar”. En djup desperation tonar fram i salen när de många talarna med stundtals darrande stämmor beskriver den humanitära situationen i Syrien.

Den syriska protestvåg som slagit sig fram i efterdyningarna av de nordafrikanska segrar vi bevittnat under året är mäktig. Mäktig, inte utifrån ett militärt perspektiv, för protesterna är fredliga men regimens svar som vi sett obarmhärtiga utan minsta tvekan att våldsamt slå ned protesterna. Mäktig, inte för att omvärlden står bakom demonstranterna och därmed skyddar befolkningen mot regimens brutala övervåld. Den syriska protestvågen är mäktig på grund av dess breda folkliga förankring, och för att den tapperhet varje människa som övervunnit den så rättfärdigade rädslan för påföljder inte bör benämnas som något annat än rent hjältemod.

Många av dessa hjältar kommer aldrig ut levande ur de syriska fängelserna. Många av dem kommer aldrig att komma hem från demonstrationerna. Det enda de är skyldiga till är att våga drömma om ”liberté, dignité, justice”- frihet, värdighet och rättvisa.

”De politiska utmaningarna i Syrien är många. De syriska aktivisterna organiserar sig mot en tyrannisk regim som redan från den första dagen av demonstrationerna sköt riktiga kulor mot dem som vågat sig ut på gatorna. Milisen, säkerhetspolisen, armén och angivarna finns överallt. Trots det väljer man att anordna politiska träffar för att tillsammans kunna prata om de orättvisor man utsätts för”, säger en kvinnlig syriska som varit med och bildat Souriahouria.

Internationell media är strikt förbjuden att vistas och verka i Syrien. För att nå ut till internationell media organiserar sig därför aktivisterna genom hemliga nätverk som sprider texter, bilder och budskap. Man försöker kodifiera identiteter, uppgifter och dölja ansikten på bilden för att undvika påföljder för aktivisterna. Trots dessa svårigheter har bilder och uppgifter om det ofattbara våldet mot det syriska folket ändå lyckats läcka ut i så pass hög grad att kraven nu blir alltmer högljudda på ett internationellt fördömande av Assad-regimen och en humanitär intervention från FN. Men Ryssland och Kina är fortfarande redo att använda sina veton i säkerhetsrådet för att hindra en humanitär intervention. Detta är inget annat än ett svek mot det syriska folket. Därför är förhoppningen nu att generalförsamlingen kan komma att rösta igenom en resolution.

Innan konferensens avslut hölls en tyst minut för alla som fallit offer i frihetens och demokratins namn. För det är precis det detta handlar om; vi måste inse att varje gång ett folk reser sig för att försvara eller kämpa för demokrati är deras kamp vår kamp. Demokratin är per definition inklusiv, universell och en färskvara. Vår rätt och möjlighet att leva i fredliga demokratier är avhängig vår vilja att försvara demokratin varje dag – inte bara hemma- utan var än demokratin är hotad eller icke-existerande.