Paris är en av världens vackraste städer. Men under ytan, mer specifikt under jord i Paris metro, bubblar problemen upp till ytan. Paris metro ger en snabb inblick i hur fragmenterat det franska samhället är idag. Du ser snabbt skillnad i människors hudfärg och klädsel beroende på vilken riktningen metrolinjen tar, och hur nära förorten du kommer. Vid många stationer sitter människor inträngda i hörn på sina bara knän hela dagarna för att tigga sig till försörjning. På vagnarna vandrar excentriska personer som antingen spelar en melodi på dragspel, fiol, munspel eller kanske läser en dikt för att sedan be passagerarna om pengar. På stationernas hårda bänkarna tar många hemlösa skydd under sentimmarna för att få några timmars sömn. Häromdagen såg jag, som flera gånger förr, en grupp flickor stjäla från turister på metron. En av flickorna var gravid, de övriga tycktes vara jämnåriga, runt 17 år gamla. Jag är tämligen säker på att de tillhör den romska befolkningen i Frankrike, den grupp som är mest utsatt och diskriminerad av alla invandrargrupper i Frankrike och Europa i övrigt. Men det man försöker dölja kommer förr eller senare fram. Inte ens turisterna som anländer i Paris förväntansfulla för att se de kända landsmärkena kan längre undgå från att lägga märke till de stora klasskillnaderna i landet.
Vi människor undviker gärna lidande. Därför väljer många att att sätta på sig skygglapparna när de kliver ut på gatan, rusar förbi varandra i metron eller konfronteras av utslagna människor på väg till jobbet varje dag. Samtidigt är det inte så okomplicerat som att säga att människor borde stanna upp och skänka pengar till de behövande. Man ska komma ihåg att många av dem som tvingas tigga också ingår i nätverk där det inte alls är säkert att de själva får behålla det som skänkts dem. För mig finns även en principiell aspekt där man trots allt cementerar ojämlikheten genom att göra tiggeri till en permanent försörjning. Det människor behöver är långsiktiga individuella satsningar på utbildning, kompetensutveckling, skuldsanering, psykisk hälsa, bostadsbyggande och arbetsmöjligheter. En aktiv politik för att bekämpa strukturell diskriminering. Bara genom att minska de ekonomiska klyftorna, sociala ojämlikheterna och kulturella avstånden kan vi åstadkomma en hållbar förändring.
Det är med andra ord progressiv politik vi väntar på. Men förutom att kämpa för politisk förändring kan vi alla redan idag börja visa varandra lite mer medmänsklighet. Små gester i vardagen. Jag köpte en mandelcroissant till en äldre dam som satte och tiggde utanför ett bageri idag. En liten gest, som kanske inte kan förändra någons liv men som kan skänka lite hopp om medmänskligheten i en värld som blir alltmer ego-centrerad.
