Mitt tacktal till S-studenters förbundskongress 2013

Det är på många sätt överväldigande för mig att stå här inför er idag. För jag lämnar inte bara S-studenters förbundsstyrelse, utan vänder på sätt och vis även blad i mitt eget politiska engagemang efter snart 10 år i SSU och S-studenter.

Mitt tack idag riktas därför inte enbart till S-studenters förbundsstyrelse och alla fina kamrater jag har haft förmånen att lära känna och arbeta tillsammans med där de senaste två åren -inte minst till dig Magnus; jag verkligen har uppskattat vårt samarbete- utan mitt tack riktas även till alla er andra som jag har lärt känna och fått lära av i rörelsen genom åren.

Ett särskilt tack ska min hemklubb Laboremus ha.

Tiden i Laboremus har format mig både politiskt och som medmänniska. I Laboremus har jag fått plats att växa, utrymme för spännande politiska diskussioner och inte minst fått lära känna några av de allra finaste och viktigaste människorna jag har i mitt liv. Tack, kära laboremiter.

 

Det är alltid lite speciellt att se tillbaka i backspegeln och inse hur till synes små händelser kan få avgörande konsekvenser för ens framtid. Som den där septemberkvällen 2003 när jag tog steget in i SSU-lokalen i Norrköping.

Aldrig hade då jag kunnat drömma om att jag skulle få resa jorden runt och utbilda aktivister i Palestina, Sydafrika eller Moçambique. Eller att jag skulle få förtroendet att fatta beslut som påverkar livet för invånarna i Norrköping eller Uppsala. Och det fanns inte överhuvudtaget i min värld att jag skulle få tala inför FN:s generalförsamling.

Men kanske viktigast av allt: Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få en examen från universitetet. För genom arbetarrörelsen har jag fått de resurser som krävdes för att bli den första i släkten att gå ut i gymnasiet. Det kommer jag att vara evigt tacksam för.

När jag tog sats och klättrade över den där tröskeln in i rörelsen var jag en frustrerad 14-åring. Den frustration och ilska jag kände bottnade i maktlösheten som jag såg runt om mig i mitt bostadsområde, i min familj och som jag kände började få grepp även om mig.

Det handlar om en skoningslös ofrihet som slår till när människor drabbas av långtidsarbetslöshet, psykiska sjukdomar, fattigdom, våld, strukturell rasism och ständiga försämringar i skolan och vården.

Det är en känsla som är svår att skaka av sig.

För maktlösheten är som ett stenhårt slag i magen som får dig att tappa luften. En munkavel som hindrar orden från att komma fram.

Som en blöt filt av hopplöshet som lägger sig över allt du vill och allt du kan.

Vi måste fråga oss:

Vilka människor förpassas till periferin?

Vilka göms undan i höghusens skuggor?

Vilka röster kvävs under berg av returnerade ansökningsbrev och krossade drömmar?

Vilka kroppar existerar enbart för att tjäna någon annan?

Det är inte lätt att se vem som saknas,

om man aldrig har träffat personen.

Om man varken gått i samma skola,

bott i samma område

eller jobbat tillsammans.

Om man levt så åtskilda liv att man inte ens kan förstå eller relatera till varandras verkligheter.

Solidariteten på vilken gemensamma politiska projekt kan byggas riskerar att trasas sönder när människor inte längre kan se sig själva i varandra.

Vår grundidé är egentligen ganska enkel.

Skillnad i makt leder även till skillnad i frihet.

Verklig frihet förutsätter därför jämlikhet.

Social tillit, jämlikhet och full sysselsättning är även grundbultarna för en långsiktig politik som tar hänsyn till framtida generationer. För stora politiska projekt, såsom de som krävs för en hållbar omställning av vårt sätt att leva, möjliggörs av starka samhällen. Och ett samhälle är inte starkare än sin svagaste länk.

En hållbar utveckling låter sig inte byggas på ett ruttet fundament.

Jag är lika upprörd över orättvisorna idag som jag var för 10 år sedan, men skillnaden är att jag hittat ett sätt att kanalisera min frustration för att den ska bli konstruktiv.

Ilskan över orättvisorna har blivit min och många andras drivkraft. Samtidigt ser vi idag en generation av ungdomar som delar precis samma känsla av ilska och frustration över orättvisor i samhället men som inte känner sig välkomna i arbetarrörelsen. Delvis på grund av vår oförmåga att inkludera människor skapas nu istället nya folkrörelser vid sidan av arbetarrörelsen.

Vi måste våga vara självkritiska och fråga oss själva varför människor kastar sten istället för att gå med i SSU eller S-studenter.

Vi behöver uppror.

Vi behöver protester.

Men vi behöver framförallt organisering, för frustrationen måste kanaliseras för att bli konstruktiv och få politisk verkningskraft.

För det finns så många människor, och så mycket kraft där ute, som väntar på en politisk motståndsrörelse som SER orättvisorna, som TAR STÄLLNING mot dem, och som inkluderar ALLA människor i den kampen.

Vi har blinda fläckar inom arbetarrörelsen som på många sätt reflekterar samma maktstrukturer som vi ser och säger oss vilja bekämpa i samhället runt omkring oss.

Det finns fortfarande en bristande kompetens inom vårt parti i de anti-rasistiska frågorna. Här krävs en maktanalys som inte är enkelspårig, för med ett tunnelseende som enbart ser ett förtryck och en grupp i taget, går man miste om avgörande insikter som leder till hållbara politiska lösningar. Om vi ska lyckas bryta normer och maktstrukturer i samhället och verkligen åstadkomma förändring, måste vi börja med oss själva. Här har vi ett gemensamt ansvar att slå vakt, annars är risken att vi går samma öde till mötes som de danska socialdemokraterna.

Jag kommer att fortsätta insistera på att vi behöver ett intersektionellt perspektiv för att förstå hur rasismen tar sig uttryck idag. Kampen mot islamofobin, anti-semitismen, anti-ziganismen och vithetsnormen måste prioriteras.

Det handlar både om politiskt innehåll och om representativitet.

Det är vår förbannade skyldighet att inkludera samhällets mest utsatta grupper och ge dem makt att påverka samhället. Häri ligger hela vårt existensberättigande som politisk rörelse.

Socialdemokratin måste se människor i områden som Husby inte enbart som potentiella väljare att mobilisera i valrörelser utan framförallt som fullvärdiga medborgare; som potentiella förtroendevalda i S-studenters förbundsstyrelse, som riksdagsledamöter eller som ledamöter i partiets verkställande utskott.

Därför är jag stolt att S-studenter går före och väljer en ordförande med utomeuropeisk bakgrund. Stort grattis och lycka till i ditt arbete Talla.

En av de finaste människor jag fått lära känna i SSU hette Kenny Svensson. Tyvärr finns inte längre Kenny i livet, men jag bär med mig något han brukade säga: Tala medan du kan.

Jag ska fortsätta att kämpa mot den där förlamande maktlösheten.

Jag kommer att fortsätta kämpa mot rasismen, för människovärdet och den internationella solidariteten. Och jag hoppas att även ni fortsätter kämpa. Att ni fortsätter bära upp och utveckla världens bästa studentförbund, och att ni jobbar för att vi ska vara en politisk rörelse som inte bara växer i opinionen, utan även blir den moderna folkrörelse som kanaliserar de mångas indignation över orättvisorna.

Tack.

Mitt svar på valberedningens förslag

Efter att ha tagit del av valberedningens förslag har jag valt att dra tillbaka min kandidatur till ordförande för S-studenter.

 

Först och främst vill jag tacka alla medlemmar och klubbar runt om i landet som visat mig stöd och uppmuntran under min tid i förbundsstyrelsen och under min kandidatur till ordförande. Den värme och det engagemang jag sett och fått förmånen att uppleva kommer jag att bära med mig länge framöver. Ett särskilt stort tack vill jag rikta till min fantastiska hemmaklubb Laboremus som består av några av de finaste människor jag känner.

 

Jag har slutligen valt att dra tillbaka min kandidatur för att stödja valberedningens förslag och ställa mig bakom Talla Alkurdi som förbundsordförande för S-studenter. Jag är övertygad om att Talla tillsammans med Sverker Falk-Lissel som förbundssekreterare och alla andra kompetenta personer som är föreslagna till förbundsstyrelsen kommer att utveckla S-studenter på ett bra sätt.

 

Därmed lämnar jag även förbundsstyrelsen för att ge plats åt nya förmågor. Det känns lite vemodigt att lämna S-studenter, men jag är framförallt tacksam för de fyra år jag haft i förbundet. Jag har lärt mig otroligt mycket om politik, organisation och om mig själv. Jag har också fått möjligheten att utvecklas som ledare, som politiker och inte minst som människa. De lärdomar jag tar med mig är ovärderliga, och många av de vänner jag fått kommer jag att ha kvar för resten av livet.

 

Jag önskar de föreslagna till den nya förbundsstyrelsen stort lycka till i arbetet att stärka S-studenter, ge fler studenter den fantastiska möjligheten att engagera sig politiskt och att bidra till en valseger 2014.

Tal om stress, systerskap, störda normer och surdegsbröd.

Igår hade jag äran att tala på Feministiskt forums efterfest på färgfabriken med massor av grymma personer. En särskild shout-out till Nachla Libre som höll ett eldigt tal om intersektionalitet som måste vara typ det bästa jag hört i år.

 

Ungefär så här gick mitt eget resonemang:

Jag satt och funderade igår kväll på vad jag skulle säga här ikväll, för jag ville såklart säga något klokt eftersom det här är ett så viktigt sammanhang och jag visste att det skulle finnas så många vettiga människor i publiken. Men jag hade lite svårt att koncentrera mig mitt uppe i uppsatsskrivande, jobbansökningar och som om det inte vore nog en telefon som ringde oavbrutet med människor som bad mig göra olika saker. Och så slog det mig, är det så här det ska fortsätta hela vägen in i surdegslivet? När man förväntas lämna 3 ungar på dagis på väg till spinningen innan morgonmötet på det coola jobbet där man förväntas vara ständigt tillgänglig och ärtig, utan att för den sakens skull vara trött när man kommer hem på kvällen till sitt snyggt inredda moderna hem där världens snyggaste partner kokar ekologisk sylt och bakar surdegsbröd till söndagsbrunchen när hela bekantskapskretsen kommer på besök. Är detta the point of no return?

 

Jag är nog inte ensam om att tycka att det är svårt att få tiden att räcka till. Och då pratar jag inte om livspusslet som moderaterna skulle definiera det, utan då pratar jag om ett samhälle där tjejer på löpande band springer in i väggen, och forskarna frågar sig varför ohälsotalen ökar när våra förutsättningar att hålla oss friska är bättre än någonsin. Det handlar så klart till stor del om ett samhälle där tempot ökar i takt med överkonsumtionen, vilket gör att människor känner att de måste stressa igenom vardagen. Men det handlar också om ett samhälle som sätter högre krav och större press på kvinnor än på män. Det här återspeglas även i ohälsotalen som är betydligt större bland kvinnor- inte minst i lågavlönade yrken- än bland män.

 

Kvinnor mäts med en annan måttstock och ges inte samma handlingsutrymme att vara sig själva eftersom vi med vårt blotta kön bryter mot mansnormen. Som om inte pressen räckte på tjejer att man måste arbeta hårdare än män, så får flickor dessutom lära sig vid en tidig ålder att deras värde mäts i deras prestation.

 

Se bara på hur man bedömer kvinnor i politiken. En kvinnlig partiledare är till exempel aldrig tillräckligt tydlig, tillräckligt stark ledare eller tillräckligt påläst- och OM hon skulle vara det, ja då skulle hon anklagas för att inte vara tillräckligt lyhörd.

 

Vi vet att det ser ut så här, men uppenbarligen räcker inte blotta insikten för att förändra situationen. Det räcker att jag ser mig om bland mina närmsta tjejkompisar, som alla är coola och medvetna feminister, men som trots det upprepar samma mönster och bedömer sig själva utifrån sin prestation.

 

Jag vet inte hur många vinkvällar jag varit på med mina tjejkompisar där vi uppmanat varandra att ”våga säga nej”, ”var snäll mot dig själv” eller ”testa mindfulness”. Det är jättebra, ibland har det lett till att vi har sänkt tempot i några veckor och hunnit undvika väggen, men någonstans behöver vi ett annat samhälle som tillåter kvinnor att vara mänskliga. Där kvinnor inte måste överprestera för att få samma respekt, bli lyssnade på och få lika mycket inflytande som män. Ett samhälle där det kan gå bra även för medelmåttiga kvinnor, och inte bara för medelmåttiga män.

 

Och dit kommer vi aldrig att nå utan en aktiv feministisk politik. En politik som ger tjejer samma rättigheter, möjligheter och makt i skolan, hemmet, på arbetsmarknaden och i politiken. Precis som när det gäller alla andra frågor om maktfördelning i samhället krävs det organisering för att politisk förändring ska bli möjlig. Det handlar om feministisk organisering, men jag tror faktiskt även att det handlar om särorganisering. Här tänker jag- som en sann sosse- att vi i den feministiska rörelsen kan ta inspiration från fackföreningsrörelsen. Vi ska göra precis som arbetarna gjorde när man slöt det fackliga löftet om att inte sänka sina löner – vi ska sluta ett löfte om systerskap där vi vägrar sänka oss själva och varandra. Så kan vi hitta kraft och inspiration att fortsätta den feministiska kampen.

 

Alltså: Låt oss fortsätta organisera oss, och se till att vi blir ännu fler!

 

Därför är jag jätteglad att se att det är så många här ikväll och att feministiskt forum fortfarande är plats för progressiv feministisk politik.  

 

Skål för medelmåtta.

 

Den duktiga flickan och det otrygga samhället

Igår träffades ett gäng tjejer från Laboremus och SSU Uppsala över en kopp thé för att prata feminism, systerskap, maktstrukturer och politiskt engagemang. Som så många gånger tidigare när engagerade tjejer samlas blev ”stress” ett hett samtalsämne som alla kunde relatera till. Det handlar inte om någon slumpartad gemensam nämnare, utan om en samhällsstruktur där kvinnor liksom andra diskriminerade grupper tvingas arbeta mycket hårdare än den priviligierade normen för att ta sig fram i samhället. Kraven på den som avviker från normen är högre än kraven på den som på grund av sitt kön, sin etnicitet eller socioekonomiska status anser det naturligt att göra anspråk på makten.

För oss som är engagerade i politiken och civilsamhället är det tydligt att ”den duktiga flickan” tar sig uttryck i återkommande fall av engagerade och begåvade tjejer som går in i väggen efter att ha prioriterat sina åtaganden framför sitt eget välmående. Det grundar sig i ett komplext socialt samspel av krav, arbetsfördelning, förväntningar och brist på självkänsla. Uttrycket ”tjejerna går in i väggen och killarna går in i partiet” speglar det faktum att ojämställdheten i våra organisationer är ett så allvarligt problem att det hotar den demokratiska representativiteten.

Men den ökade pressen är inte begränsad till kvinnor i föreningslivet. Det är också ett av symptomen för den stressade samhällskroppen vars puls slår allt snabbare. Det alltmer ojämlika och individualiserade konsumtionssamhället har lett till att ohälsan har ökat lavinartat, inte minst bland ungdomar. Statusjakten på det perfekta livet drivs av det kapitalistiska konsumtionssamhällets bästa business-koncept: du duger inte som du är. Vår känsla av otillfredsställelse och bristfällighet eldar på tillväxten och målar in oss i ett hörn där den ohejdade konsumtionen framställs som den enda utvägen för att passa in i olika normer om det perfekta livet.

Stressen ökar och samhällsklimatet hårdnar när klassklyftorna växer, de gemensamma skyddsnäten luckras upp och tryggheten är upp till dig själv att skapa. I en tid av ökad otrygghet riktas anklagelserna mot ”lata individer” för såväl misslyckade skolresultat som för massarbetslöshet och bostadsbrist. Det handlar om en avpolitisering av politiken där människor inte längre upplever att de kan ställa politiker till svars, utan att de istället förväntas söka enskilda lösningar på gemensamma utmaningar. I självhjälpsböckernas tidevarv lämnas människor ensamma och blottade till sina öden. Den ökade konkurrens som följer med otryggheten producerar fler ”duktiga flickor” som förväntas hålla under den hårdnande pressen. Men i konsumtionssamhällets robotfabrik glömmer man bort en viktig detalj. Att vi är människor, och att det finns en gräns för hur mycket press vi kan utsättas för utan att bli sjuka.

Stressen är en av de viktigaste frågorna för folkhälsan, och den kommer att bli helt avgörande för hur vi mår i framtiden. Det är en ohållbar trend att arbetstiden har ökat med i genomsnitt 10 timmar per vecka de senaste 30 åren. Den växande klyftan mellan den del av befolkningen som förväntas arbeta övertid och den del av befolkningen som saknar arbete ökar otryggheten och stressen för både de överarbetade och de arbetslösa. Ett sådant system är varken hållbart för folkhälsan eller för finansieringen av den gemensamma välfärden.

Vi måste skapa en hållbar arbetsmarknad där alla människor ges möjlighet att bidra men där ingen tvingas slita ut sig i förtid. Och vi behöver politisera de strukturella problemen i utbildningssystemet, ekonomin och i välfärden. Bara genom att rusta upp välfärden kan vi plåstra om den sårade grundtrygghet som får människor att hamstra och gardera sig av rädsla för vad som komma skall.
Här finns det utrymme för en ny politik som vågar sätta människors välmående före kortsiktiga kommersiella intressen. Det är hög tid att stanna upp och ställa frågan: Vilket slags samhälle vill vi leva i? Hur vill vi definiera välstånd? Om inte kortsiktig ekonomisk tillväxt ska vara det överordnade målet för politiken, vill vi då istället lyfta in mål som social, ekonomisk och ekologisk hållbar utveckling?

Min kandidatur till ordförande för S-studenter

Hösten 2003 steg jag in i SSU:s medlemslokal i Norrköping. Inte förrän långt senare skulle jag förstå hur betydelsefull den där septemberkvällen skulle bli och vilken omvälvande resa jag precis inlett.

 

För att kunna svara på frågan om varför jag kandiderar till ordförande för S-studenter måste jag börja med att svara på varför jag är socialdemokrat, och varför jag lagt min själ i det politiska engagemang som tog sin början den där höstkvällen för nästan 10 år sedan.

 

Genom socialdemokratin skulle jag komma att finna ord, strukturer och en politisk kontext att förstå och beskriva den verklighet jag vuxit upp i. Det var ett stort ögonblick för mig att för första gången kunna urskilja den tunna väv av maktstrukturer som binder samman socialpolitik, integrationspolitik, utbildningspolitik, jobbpolitik, bostadspolitik och den ekonomiska politiken.

 

Jag har med egna ögon sett ojämlikheten systematiskt bakbinda människor och hindra dem från att leva i frihet och trygghet. Jag kommer aldrig att glömma hur maktlöshet och fattigdom känns och hur smärtsamt det är att leva i ständig otrygghet. Mitt politiska engagemang är sprungen ur just den känslan, och min drivkraft har därför alltid varit att bidra till ett jämlikt och hållbart samhällsbygge där varje människa kan leva fri från förtryck och med rätten till ett gott liv oavsett var i världen hen föds.

 

Vår generation är den första på väldigt länge där många unga människor aldrig fått se sina föräldrar i arbete. Som gått i en skola som ständigt pressats av nedskärningspolitik, kramats på resurser och tvingat lärarna att gå på knäna. Som har upplevt hur segregationen cementerats i takt med att de socioekonomiska klyftorna växt. Den omfattande samhällsförändring vi sett de senaste åren har pressats igenom på så kort tid att många knappt har hunnit reagera.

 

Utbildning och arbete betraktas som en lyx av många i dagens samhälle. Detta är ett politiskt misslyckande som får svåra konsekvenser för varje enskild individ som lämnas utanför och för samhällsutvecklingen i stort. Vi har inte råd att sätta människor på avbytarbänken utan rimliga möjligheter att få vara med och delta. 

 

Kunskap är makt och ger verktyg att påverka det gemensamma. Utbildning är därför en demokratifråga och kittet som håller samman välfärdsbygget. S-studenter har av naturliga skäl ett särskilt ansvar inom arbetarrörelsen att ligga i framkant för att förbättra utbildnings- och högskolepolitiken. Utgångspunkten att utbildning är en rättighet och inte en handelsvara ger utbildningspolitiken en stark ideologisk laddning. En likvärdig och kvalitativ förskola, grundskola och gymnasieskola hör till de mest effektiva verktygen för att ge barn mer jämlika förutsättningar i livet. Utbildningspolitiken är inte bara avgörande för jämlikhetspolitiken utan även för ekonomin och den fulla sysselsättningen. Genom att stärka utbildningskvaliteten, arbetslivsanknytningen, öka antalet högskoleplatser och satsa på forskningen kan vi uppnå en hållbar kunskapsdriven tillväxt. För att minska snedrekryteringen och göra utbildning reellt tillgänglig för alla måste hinder raseras och socialt och ekonomiskt stöd säkras.

 

Förutom utbildningspolitiken finns det tre frågor som jag brinner särskilt för och där jag skulle vilja ge S-studenter en starkare röst. Det handlar om intersektionalitet, hållbar utveckling och internationell solidaritet. För mig sammanfattar dessa tre frågor på olika vis socialdemokrati i sin essens. Samtidigt upplever jag att rörelsen har tappat fart och är i behov av en ny inriktning på dessa områden.

 

Intersektionalitet handlar i grund och botten om frihet från förtryck. Fortfarande kämpar en majoritet av människor med en grupptillhörighet som strukturellt missgynnar dem i förhållande till normen i samhället. Kvinnor, arbetarklass, människor med utomeuropeisk bakgrund, HBTQ-personer och funktionshindrade är fortfarande gravt underrepresenterade på maktpositioner, såväl inom högskolan som i politiken och samhället i stort. Fattigdom, arbetslöshet, låg utbildning, maktlöshet i arbetslivet, diskriminering och ohälsa är bara några av de orättvisor som skapas av dessa förtryck. Det krävs ett intersektionellt perspektiv för att förstå och effektivt bekämpa dessa orättvisor. S-studenter kan spela en viktig roll för att öka medvetenheten och förståelsen för dessa frågor, inte minst inom arbetarrörelsen.

 

Det som gör socialdemokratin relevant är tron på de gemensamma lösningarna och hållbar utveckling bör därför vara vår paradgren. Klimat- och miljöpolitiken hamnar alldeles för ofta i skymundan. En socialdemokratisk miljöpolitik har förmågan att förena klimatpolitik med omfördelningspolitik och en grön näringslivspolitik som bygger på förnybara energikällor och etiska ställningstaganden. Det handlar om att bädda in marknaden i politiken och om att ta ett gemensamt ansvar för att sjösätta långsiktiga reformer som rustar samhället för framtiden. Den sociala och ekonomiska hållbarheten är grundbulten i ett sådant politiskt projekt då den stabilitet och sammanhållning som krävs för omvälvande förändringar växer fram med jämlikheten, välfärden och demokratin.

 

De internationella frågorna har alltid legat mig varmt om hjärtat. För mig är det en självklarhet att solidariteten är gränslös och att politiken ska ha som ambition att lösa även de gränsöverskridande utmaningarna. Vi ska åter föra upp fredsfrågorna på partiets agenda och bli ännu bättre på att driva internationella projekt. Här finns framförallt två frågor där S-studenter skulle kunna spela en viktig roll i sin opinionsbildning gentemot partiet. Det handlar om att driva en human och rättighetsbaserad flykting- och migrationspolitik och om att stå upp för våra värderingar även när det gäller svåra frågor såsom exempelvis vapenexporten.

 

Historien är en serie av samhällsförändringar som fått bränsle av modiga, handlingskraftiga och välorganiserade studentorganisationer. Dagens politiska stagnering visar på behovet av en vital studentrörelse som kan gjuta liv i politiken genom att vässa politiken och idéutvecklingen.

 

Det är vår demokratiska uppgift att öppna upp det partipolitiska engagemanget för fler. Om vi lyckas sänka trösklarna för engagemang in i S-studenter kan det även bli en effektiv inkörsport för många till Socialdemokraterna. Vi behöver få fler människor att vilja vara med, och det gör vi bäst genom att ingjuta tro på politikens kraft att förändra. Det är en myt att vi tillhör en apolitisk generation. Tvärtom – det finns ett enormt missnöje och en växande ilska över den rådande politiken. Problemet är att vi inte hittat former för att hantera beröringsskräcken inför partipolitiken. Vi ser exempelvis att många känner sig bekväma med att engagera sig för en särskild fråga de brinner för och att det lilla steget gör avståndet till ett medlemskap betydligt kortare. Vi bör därför vidareutveckla projektverksamheten och utmana oss själva i medlemsvärvning och moderna mötesformer som gör politiken mer tillgänglig för fler. På så vis kan vi även ta itu med bristen på representativitet i förbundet och se till att våra medlemmar speglar studentpopulationen.

 

Jag skulle vilja se en mer aktiv förbundsstyrelse som ges tid och möjlighet att utveckla S-studenters verksamhet och där arbete och ansvar fördelas mer aktivt. Vi ska vara ett starkare stöd för klubbar och ta gemensamt ansvar för representativiteten runt om i landet.

 

Jag vill se ett tydligt fokus på att stärka interndemokratin i hela förbundet. Jag ser bland annat fram emot att implementera den mångfaldsplan som kongressen gav förbundsstyrelsen i uppdrag att ta fram och som jag i nuläget arbetar med, att vidareutveckla ledarskapsutbildningen för kvinnor och att möjliggöra för medlemmar även utanför förbundsstyrelsen att ta en större roll.

 

Jag vill stärka våra klubbars inflytande över politiken på lokal och regional nivå. Detta förutsätter en bättre förankring i partiet samt utbildningar av medlemmar och klubbstyrelser så att fler kan axla politiska förtroendeuppdrag. Genom att stärka samarbetet med de andra sidoorganisationerna, studieförbund, tankesmedjor och partiorganisationen lokalt kan vi stärka verksamheten, förbättra kunskapsöverföringen och säkra det institutionella minnet.  Tillsammans med förbundssekreteraren vill jag lägga grunden för en ökad regionalisering där fler aktiviteter och utbildningar kan samarrangeras mellan klubbar.

 

Det finns ett otroligt engagemang och en enorm kompetens inom S-studenter som inte till fullo tas tillvara på idag, och vi har en modern och progressiv syn på socialdemokratin som förtjänar att få mer plats inom arbetarrörelsen. Vi är engagerade för att vi vill påverka politiken. Ett större fokus på påverkansarbetet är inte bara i linje med vad många medlemmar vill se, utan även ett säkert sätt att bli fler medlemmar. Konkurrensen om det mediala utrymmet har hårdnat, och det kräver tydligare och mer effektiva planer för kommunikation och opinionsbildning.

 

Som ordförande skulle jag aktivt verka för att vi får större genomslag i den politiska debatten, att förbundet blir mer välkänt för allmänheten och att vi stärker vår ställning i arbetarrörelsen. Jag vill främja nya former av idépolitisk produktion genom att bland annat starta upp en ny tankesmedja inom S-studenter. Tankesmedjan skulle aktivt kunna matcha rörelsens behov av relevanta studier med studenters behov av uppslag till ny forskning.

 

Vi har 4 val att vinna nästa år och mobiliseringen börjar nu. Och vi ska vinna, inte för att det kommer bli drag på valvakan, utan för att vi vill förändra samhället. Vi har en annan vision om samhället än borgerligheten, och det måste också framgå. Vi ska vinna väljarnas förtroende genom att stå upp för vår värdegrund och förklara hur det krävs en socialdemokratisk politik för jämlikhet och hållbarhet för att forma det samhälle som en majoritet av människor faktiskt vill leva i. Att politik är mer än det möjligas konst. Politik är också konsten att göra det som känns omöjligt idag möjligt imorgon.

 

Det finns mycket att göra, såväl organisatoriskt som politiskt, och jag känner att jag har de erfarenheter och det engagemang som krävs för att leda S-studenter framåt. I Laboremus nominering kan man läsa mer om mina erfarenheter och vad jag har gjort utanför S-studenter.

 

S-studenter har en stor utvecklingspotential att bli en viktig aktör såväl inom arbetarrörelsen som på universitet och högskolor runt om i landet. Den kreativitet, kunskap och kompetens som finns inom förbundet borde tas tillvara än bättre för att bidra till att göra S-studenter och resten av rörelsen modernare, öppnare och mer inkluderande. Jag kandiderar till ordförande för att jag vill ta mig an den utmaningen, och om jag får förtroendet av kongressen lovar jag att ge allt.

 

 

Mitt vittnesmål om Sveriges barnfattigdom

Ikväll har jag sett Uppdrag granskning och Debatt, samtidigt som jag har packat väskan för att besöka min uppväxtstad Norrköping i helgen. Jag är inbjuden att delta i ett panelsamtal om jämlikhet, i staden där jag själv växte upp i barnfattigdom. Även om jag inte bor kvar i stan, bär jag erfarenheterna med mig och känner mig skyldig att inte låta Josefsson stå oemotsagd.

I såväl Debatt som Uppdrag granskning möts tittarna av bilden att barnfattigdom inte finns i Sverige, och att Rädda Barnen överdriver när de beskriver att 242 000 barn levde i relativ fattigdom i Sverige 2010. Man bortser från att förklara vad relativ fattigdom är, och att det skiljer sig från det absoluta fattigdomsmåttet på så sätt att man jämför de lägsta inkomstnivåerna med genomsnittsinkomsten för att komma åt det relevanta i ett rikt och demokratiskt land: hur behandlar vi samhällets mest utsatta? Vilka levnadsförhållanden tillåter vi i vårt land? I EU använder man numera det relativa fattigdomsmåttet istället för måttet för absolut fattigdom, eftersom man inser att det senare säger väldigt lite om de faktiska konsekvenserna för människor.

 

Kritiken mot det relativa fattigdomsmåttet är gammal och hör till den borgerliga repertoaren som i ett försök att vifta undan krav på ekonomisk jämlikhet, jämställdhet och klimatpolitik jämför Sverige med utvecklingsländer. Med retoriken ”men de andra då?” kan man stå tillbaka med korslagda armar och koncentrera sig på viktigare saker. Som att sänka skatterna för samhällets mest privilegierade och nedmontera den svenska modellen steg för steg.

Det finns mycket forskning och belägg som motbevisar Uppdrag gransknings ”journalistik” och jag uppmuntrar er att exempelvis läsa Marika Lindgren Åsbrink och Aftonbladet kultur som sammanfattar detta på ett ypperligt sätt.

Men trots all fakta som finns tillgänglig om barnfattigdomen och den sociala och ekonomiska utsattheten blir fattigdomsdiskussionen lätt fluffig och svårbegriplig. Detta är fullkomligt förståeligt, eftersom det finns alldeles för få som vågar vittna om den, vilket också framgick i Janne Josefssons fattigdomssafari som sändes i bästa sändningstid. Den skuld och skam som barn och vuxna som lever i fattigdom bär på får konsekvensen att få människor som inte själva levt i fattigdom kan relatera till vad det egentligen innebär.

 

Jag vet av egen erfarenhet att man knappast vill erkänna att man lever i fattigdom, och desto mindre beskriva de smärtsamma förhållanden det innebär. För mig personligen tog det många år och en dos politisk medvetenhet för att inse att mina egna uppväxtförhållanden egentligen säger ganska lite om mig själv eller min familj, men att det däremot säger en hel del om det samhälle vi lever i.

Jag tvivlar på att det finns någon skildring som räcker för att en människa som aldrig själv levt i fattigdom verkligen ska förstå vad det innebär. Känslan av maktlöshet förmedlas inte genom ord, den inpräntas i människors innersta och trasar sönder barns självkänsla, deras drömmar om framtiden och formar människors syn på livet. Att ständigt kämpa för att hålla sig över vattenytan gör det svårt att känna trygghet och hoppfullhet inför framtiden. Barn som växer upp och får lära sig att de är mindre värda än andra riskerar att tidigt tappa förtroendet och tilliten till samhällsgemenskapen.

När jag ser tillbaka på min uppväxt är det inte bristen på materiella ting som känns viktigast. Inte heller att det i perioder var knappt om mat eller att jag nästan blev tvungen att byta skola för att vi inte hade råd med busskortet. Det jag minns tydligast var skammen av att stå i kassan och tvingas plocka bort varor för att pengarna inte räckte till. Att tvingas vända på varje krona och bråka över varje liten utgift. Att inte känna sig trygg i hemmet och ständigt vara redo att packa ihop allt för att flytta till en ny lägenhet. Att påminnas om föräldrarnas tandvärk för att de inte hade råd med tandläkarbesöken. Att oroa sig över nästa beslut från socialen eller A-kassan. Att aldrig ha några trygga default-alternativ. Att tvingas bli vuxen när man egentligen borde få vara barn.

Om man prompt vill hitta gemensamma nämnare mellan barnfattigdomen i Sverige och andra länder så är det just otryggheten, bristen på självkänsla och känslan av skuld och skam man borde fokusera på. Och vi borde fråga oss vem som har anledning att skämmas- det barn som växer upp i barnfattigdom eller det samhälle som tillåter det.

 

Det finns så mycket som ofta följer med fattigdomen, som om den ekonomiska utsattheten i sig inte vore tillräcklig. Psykisk och fysisk ohälsa. Lägre utbildning. Lägre lön. Sämre boende. Missbruk. En känsla av maktlöshet, skuld och skam. Forskning visar även att föräldrars fattigdom ofta är förenat med en ökad risk för att barn ska misshandlas.

Som Susanna Alakoski skriver på DN debatt, ”Fattigdom kommer ur en struktur som börjar med finanspolitik och slutar med socialpolitik och handlar om arbete, utbildning, moral, psykologi, religion, ideologi och har diskuterats i EU under trettio år.”

Vad är borgerligheten rädd för, att man ska ta barnfattigdomsproblematiken på för stort allvar? Det skulle ju rentav kunna leda till att man inser att den enda hållbara vägen att bekämpa barnfattigdomen är ekonomisk omfördelningspolitik, att skapa full sysselsättning, ett utbildningssystem som ger alla barn lika förutsättningar och en aktiv bostads- och stadsplaneringspolitik som bygger bort segregationen.

Den egentligen frågan vi borde ställa oss är vilket samhälle vi lever i när människor kan ha så vitt skilda bilder av verkligheten. När samhället segregeras till den grad att människor är helt oförmögna att förstå och relatera till andras levnadsförhållanden är något djupt fel. I ett sådant samhälle tillåts fördomarna gro och motsättningar växa på okunskapens grund. I ett sådant samhälle kvävs solidariteten mellan människor i brist på syre.

Meddelande till den vita normen: Lämna min identitet i fred.

När jag var liten blev jag ofta kallad svartskalle av de andra barnen som växte upp i samma bostadsområde och gick på samma skola som jag. När jag blev lite äldre fick jag ständigt hävda mig för att bli accepterad bland mina etniskt svenska vänner som ofta hade anmärkningar kring mina kulturella referenser eller tyckte att jag pratade annorlunda. Jag förstod även snabbt att jag för många kom att representera alla invandrare eftersom de vuxit upp i så segregerade miljöer att de inte hade några andra vänner med utländsk bakgrund, så då gällde det också att ge dem en positiv bild av oss ”invandrare”.

 

Många är anledningarna till att jag har vuxit upp med en känsla av att vara utanför och annorlunda, och att jag än idag identifierar mig med min utländska bakgrund trots att jag nu efter många år av smärtsamt assimileringstjafs tycks uppfattas som ”svensk” av allt fler i min omgivning. Det jag möter allt oftare idag är istället uppfattningen att ”du är ju inte alls blatte, det märks ju inte alls att du har utländsk bakgrund” eller ”sluta exotifiera dig själv, du är ju svensk” från personer som själva identifierar sig med den vita normen.

 

Budskapet från människor som tillhör den vita normen och anser sig ha rätten att avgöra min identitet har med andra ord gått från ”du är inte en av oss” till ”du är inte en av dem”. Det tycks helt enkelt vara jobbigt för många att hantera när personer med utländsk bakgrund bryter mot fördomarna mot blattar men fortfarande vill behålla sin identitet.

 

Jag är inte ensam om att uppleva ett slags kulturellt vakuum där man dels själv har svårt att fullt ut identifiera sig med varken det ena eller andra, men där man även förvägras sin identitet av andra. Anledningen till att denna problematik överhuvudtaget uppkommer är för att det finns en uppfattning om att man måste välja att tillhöra en särskild etnisk/kulturell grupp. Denna (miss)uppfattning grundar sig på en väldigt snäv bild av människor.

 

På samma sätt som vi kan ingå i olika sociala sammanhang med våra familjer, vänner, arbetskamrater och bekanta kan vi givetvis även identifiera oss med olika grupper beroende på i vilket sammanhang vi är. Jag är inte bara svensk, kvinna, student, socialdemokrat, feminist och anti-rasist, utan jag är även finsk, iranier och mycket annat. Jag är allt detta på en och samma gång och i varierande grader, för våra identiteter är mångdimensionella och måste också få vara det.

 

Med dessa ord ber jag den vita normen vänligt men bestämt att pilla bli och låta min identitet vara i fred. Jag vägrar inordna mig i en rasistisk och fördomsfull etikettering av etnisk och kulturell identitet, och kan gott avgöra min identitet på egen hand.

74 år sedan Kristallnatten

Jag lämnar USA:s museum om förintelsen (The United States Holocaust Memorial museum) fysiskt illamående. När rasismens grymhet tränger in under huden kommer ilskan över att vår civilisation inte tagit lärdom av de avskyvärda brott mot mänskligheten som historien vittnar om.

 

En skylt i början av utställningen beskriver vilka folkgrupper som blev måltavlor för nazisternas hat. Där skildras förföljelsen av romer i Europa, hur romernas läger och hem förstördes, och om hur de fördrevs ut ur många länder. En film om antisemitismen skildrar vilka fördomar som spreds om judar, och om hur man använde dessa fördomar för att stigmatisera och diskriminera judar socialt och ekonomiskt. Båda dessa skeenden är obehagligt bekanta, även för vår generation.

 

Den växande islamofobin och strukturella diskrimineringen av muslimer bygger på samma typ av fördomar och argument om kulturell underordnad som den antisemitistiska propagandan från Nazityskland. Liknelserna vid nazismens etniska rensning av romer var även vanligt förekommande när Sarkozy började utrensningen av romer från Frankrike sommaren 2010. Så sent som denna höst förklarade Frankrikes nya socialistiska regering att man kommer att fortsätta att vräka och deportera romer.

 

Dagens systematiska diskriminering av migranter, flyktingar och människor med utomeuropeisk bakgrund i Sverige härstammar ur samma ideologiska rötter. När migranters mänskliga rättigheter kan kränkas nästan obemärkt utan att det bådar någon större medial uppmärksamhet och människor passivt tittar bort måste vi minnas de hatbrott, etniska rensningar och högerextremistiska dåd som skakat våra samhällen genom historien. Då, liksom idag, är det rädslan, okunskapen och passiviteten som är de farligaste elementen, och som möjliggör att nya tragedier kan äga rum.

 

I en tid av växande främlingsfientlighet och en ökande tendens att inskränka migranters mänskliga rättigheter har S-studenter har startat ett nytt migrationspolitiskt projekt, ”Den svenska hemligheten”. Målet är att medvetandegöra allmänheten om hur Sverige kränker migranters mänskliga rättigheter och verka för att Socialdemokraternas flykting- och migrationspolitik blir mer human och solidarisk.

 

Många länder duckar för kraven på mänskliga rättigheter för migranter och flyktingar. Samtidigt tillhör invandrare och människor på flykt de mest utsatta i samhället med lågt politiskt inflytande, exploatering på arbetsmarknaden, brist på sociala skyddsnät, utbildning och hälsovård. Trots att den redan akuta situationen med stor säkerhet kommer att förvärras ytterligare i takt med att antalet klimatflyktingar ökar präglas migrationsdebatten av en brist på organiserade progressiva krafter i migrationspolitiken.

 

Migrationsströmmarna speglar ojämlikhetens mönster och är direkt kopplade till arbetslöshet, fattigdom, bristande livsmöjligheter, klimatförändringar, konflikter och krig. Denna mångdimensionella analys går ofta förlorad i migrationspolitiken som alltför ofta handlar om säkerhetspolitik och gränskontroller. Migrationsfrågorna är ett typexempel på gränsöverskridande frågor som kräver internationellt samarbete och fastslagna regleringar som försvarar de mänskliga rättigheterna.

 

Den ofrivilliga migrationen bör ses som en effekt av politikens misslyckanden och därmed ett självklart ansvar för alla länder. Men att försvara migranters mänskliga rättigheter är mer än en moralisk skyldighet. En rad konventioner och resolutioner som har ratificerats av de flesta länder i världen gör dem faktiskt juridiskt skyldiga att försvara migranters rättigheter.

 

När nu migration kommer att behandlas under en högnivådialog i FN nästa höst är det hög tid att samla krafterna för att sätta tryck på världens ledare att ta frågan på allvar och damma av det nationalistiska dammet från kavajslaget i förhandlingarna.

 

För oss som internationell solidaritetsrörelse handlar migrationspolitiken i grunden om anti-rasism och om att inte kapitulera till marknadslogiken som förvägrar oss jämlikhet i konkurrensens namn. Migration bör inte ses som ett hot, utan som en möjlighet och ett ansvar för världsordningens konsekvenser på människors levnadsförhållanden. Låt oss ta initiativet i migrationsdebatten i Sverige, EU och FN. Låt oss göra detta tryggt förankrade i det radikala ställningstagandet att alla människor, oavsett etnicitet och nationalitet, är lika värda och därför förtjänar samma rättigheter och möjligheter.

Mitt tal till FN:s generalförsamling 2012

Idag öppnade tredje utskottet i FN:s generalförsamling. Men det var inte bara första dagen i FN för de flesta ungdomsdelegaterna, utan även den dag då många av oss höll våra anföranden inför generalförsamlingens tredje utskott. Det är något jag förberett mig inför länge, så det var en otrolig känsla att slutligen få framföra det tal man tänk på, bearbetat och diskuterat med andra sedan flera månader tillbaka.

När det skulle bli min tur och pulsen började öka räckte det att tänka på alla de unga engagerade människor man mött och fått arbeta med den senaste tiden för att bli lugn och trygg i stolen. Då mitt tal till stor del utgår från terrordådet mot den norska socialdemokratiska ungdomsorganisationen AUF gick mina tankar till de som inte längre är med oss, och som fick betala priset för samhällets misslyckande i att bekämpa högerextremism, rasism och islamofobi.

Nedan ser ni talet såsom det hölls inför generalförsamlingen den 8e oktober.

Distinguished delegates, youth delegates, Mr. President,

The world is changing, but history seems to be repeating itself. The 22nd of July last year, right-wing extremism once again struck a society with its ice-cold hatred.

A terrorist killed 77 innocent people in an attack targeting the summer camp of the Norwegian Social democratic youth organization.These young people, some of them my personal friends, believed in the strength of standing together, using democracy to make their society and the world a better place. They stood together in the fight for freedom, justice and equality. They did this with a strong belief in openness, anti-racism and democracy. The terror attack the 22^nd of July last year was an attack on these values. And it was a testimony of an increasing spread of racism and islamophobia throughout the world.

The response to this terror attack was more openness, more democracy and more humanity. For the world has no better answer to tackle terrorism. Responding with violence only creates a spiral of hatred and conflicts.

Mr. president,

The world is changing, and it is therefore time to rethink the old-fashioned security policies protecting national and financial interests, rather than protecting human rights. A modern security policy places human security as the first priority by tackling issues such as environmental threats and humanitarian challenges. A modern security policy is not based on fear. It is founded on cooperation and aims to reduce global tensions by strengthening democracy and social and economical equality instead of investing enormous resources inmilitary aggressions, arms and weapons. Peace and security goes hand in hand with justice and equality.

The security threats facing my generation are the results of today’s global challenges. Climate change, lack of resources and growing inequalities could force hundreds of millions of people to leave their homes. Many of these refugees will seek shelter in countries that have not been as badly hit by natural disasters, draught and rising sea levels, though it is often regions where the world’s resources have been concentrated through the current global economic system. These countries now have to face up to their responsibilities.

Mr. president,

Both of my parents are immigrants. I often think about how my freedom and my rights would have been limited if I had not grown up in a democratic society. One thing I know for sure is that I would not have been standing here today, getting the chance to make my voice heard.

Millions of refugees are today leaving their homes to seek a better future for their families. Many of them spend years in camps, detention centers or hidden away by fear of being sent back to poverty, oppression, torture, and in some of the worst cases, death. Living in poverty, under danger and oppression has for many people become like living in a burning building with no exits.

Although immigration restrictions do not explicitly mention race, they still apply, overwhelmingly, to people of color. And as long as the immigration policies are influenced by racism and misconceptions about migrants, refugees from all over the world will continue to face closed doors.

Migrantswho do find shelter in another country, will find that in many societies, the concepts of race and nation are very closely connected. Global capitalism has been built on the backs of migrant labor. Forced to work long workweeks for sub-minimum wages in a country where their presence is resented and where they can expect no institutional support, migrants are often lacking most fundamental rights such as joining and forming trade unions. Many undocumented migrants are exploited under the threat of deportation and without rights to social protection. The structural discrimination and subordination of immigrants has lead to a modern form of apartheid where your name and the color of your skin have important impacts on your chances in life. This must come to an end.

Racist and particularistic movements feed on high unemployment, low levels of social security and big income-differences. Racism is thus best fought politically; by public investments in free quality education, job creation and redistribution of wealth and welfare.

We need a humane migration policy that is opening borders to people in need. Decriminalizing border crossing and reversing militarization of borders are two necessary steps. Countries need to respect international law protecting the rights of refugees and migrants. The international instruments stating that refugees have the right to seek asylum are rather toothless in a context where countries are systematically making it more difficult for people to travel to their countries by legal means. The principle of non-refoulement is increasingly ignored. These are only two examples of how countries are violating international agreements and the human rights of migrants. The greatest challenge for the UN is thereby to uphold compliance by its member states, as was underlined in the resolution adopted last year by the General Assembly on the protection of migrants.

My hope is now that the questions concerning the rights of migrants and asylum-seekers, as well as the positive effects of migration on development, will be incorporated in the post-MDG process and looked at through a holistic perspective.

Ladies, gentlemen and others,

The world is changing, but history seems to be repeating itself. What worries me the most is that we seem to have learned very little from history. The terror attack the 22nd of July last year should serve as a wake up call, reminding the world of the urgency to close the racist parenthesis in modern history.

Let us ensure that there will be no more victims of right-wing extremism. Let us do this by taking the initiative to put an end to racism and islamophobia and by reaffirming the equal rights of all human beings no matter of their ethnicity or nationality.

Thank you.

Företagsdialog

Idag var jag ute på företagsdialog i egenskap av ersättare i Uppsalas kommunstyrelse för att besöka Balingsta smide, ett svets- och smidesföretag ute på landsbygden utanför Uppsala. Det var intressant att få höra om förhållandena för ett småföretag i Uppsala och om de utmaningar det innebär att driva ett litet företag. Företagaren berättade till exempel om svårigheterna som uppkommer när man blir sjuk. Han hade själv drabbats av cancer, men fick jobba vidare under sjukdomstiden för att kunna hålla igång företaget då det är alltför dyrt att anställa en ny person som skulle kunna ersätta honom. Även förändringen i sjukskrivningsreglerna som innebär att företagen själva ska betala sjuklön de första 14 dagarna för de anställda försvårar för företagen, inte minst för de små företagen som har mindre marginaler. Vi fick höra att det var mycket bättre tidigare med enbart en karensdag och att sjuklönen sedan bekostades av staten. Det innebär att risken för stora kostnader vid nyanställningar minskar och att företagen därmed lättare kan våga expandera verksamheten.

Ett annat problem som påpekades var bristen på kompetent arbetskraft. En fråga som vi som socialdemokrater belyst vid flera tillfällen: matchningsproblem och kompetensbrist på arbetsmarknaden hejdar tillväxten och skapandet av nya jobbtillfällen. Med bättre dialog mellan näringslivet, utbildningsväsendet och politiken kan vi tillsammans skapa bättre förutsättningar för full sysselsättning och en hållbar kunskapsburen tillväxt.

Några rader om ett par spännande veckor

Två stora väskor står i hallen hemma i Uppsala och väntar på att bli uppackade och ompackade. Efter sex veckor på resande fot ser jag fram emot att komma tillbaka till vardagen, plugget och politiken igen. Men vardag blir det inte riktigt än, för redan imorgon bär det av till Palestina för att jobba med vårt partistödsprojekt tillsammans med Fatah på Västbanken.

Mitt bloggande har varit ovanligt sporadiskt på sistone, men jag tyckte iallafall att ni som följer bloggen förtjänar en liten kort sammanfattning av vad jag egentligen har sysslat med de senaste månaderna.

Efter en fältstudie i södra Indien (Kerala) i våras, uppsatsinlämning och en avklarad kandidatexamen lades studierna åt sidan för sommaren. Ett par slappa försommardagar med familjen fick inleda sommaren, för att följas av en desto mer intensiv Almedalsvecka fylld av intryck och spännande möten med engagerade människor. På väg till Kroatien och ECOSY:s (Young European Socialists) sommarläger klämde jag in en liten semester i Venedig med min kära mormor och ett möte i Berlin med de andra ungdomsdelegaterna till FN:s generalförsamling i höst. Så fick jag äntligen ansluta mig till sossegemenskapen i ett stekande hett Kroatien. Jag deltog i två seminarier; ett om främlingsfientlighet och islamofobi i Norden och ett om jämlika utbildningssystem. Och det blev såklart en hel dans, sol och nya vänner som sig bör på ett sommarläger.

Efter Kroatien bar det av till Amerikat för att hälsa på min farbror och hans sambo i Los Angeles. Det var tredje gången jag besökte Kalifornien, och den här gången fick jag dessutom se Hawaii och Santa Barbara. Höjdpunkten var utan tvekan Hawaii. Bedövande vackert, kristallklart vatten och sån där brännande hetta som jag gillar. Resten av tiden har jag mest spenderat åt att läsa och göra research inför mitt FN-tal som ska hållas i oktober, och påbörja ett litet bokprojekt som jag förhoppningsvis kommer hitta mer tid att ägna åt framöver…

Kalifornien och Hawaii är ju två drömdestinationer och verkligen fantastiskt på många sätt. Men kommersialismen, individualismen, bilismen och den totala dominansen av liberalism och konservatism i många människors medvetande är sidor av Kalifornien (och USA i stort) som jag har väldigt svårt för. Könsrollerna är hårdare segmenterade och ifrågasätts mer sällan än i den kära mellanmjölkens land. Dessa inslag (eller irritationsmoment om man så vill) har såklart lett in mig på en rad politiska diskussioner där jag ensam stått på en kant och så försiktigt och diplomatiskt som möjligt försökt förklara saker som att kön är sociala konstruktioner och att den socioekonomiska bakgrunden skapar ofrihet och färre livschanser för stora delar av världens befolkning. Såna där grundläggande poänger som jag i min mysiga lilla akademiska sossebubbla i Uppsala sällan behöver understryka.

Men det är nyttigt att bli emotsagd. Och det är hälsosamt att inse att långt ifrån alla människor delar värderingar man själv uppfattar som självklara. Att värden som jämlikhet, demokrati och jämställdhet fortfarande är djupt ifrågasatta och på många håll i världen just nu rullas tillbaka i brist på en stark gräsrotsrörelse som kräver sina rättigheter.

Och det är just gräsrotsrörelsen i Palestina vi åker för att understödja imorgon. Åtminstone ett blogginlägg ska jag se till att bjuda på för att beskriva mina intryck efter den resan.

Mitt stöd till valberedningens förslag

Det har varit en spännande tid att kandidera till ordförande för S-studenter. Framförallt är jag tacksam över det fina stöd jag fått från medlemmar och klubbar runt om i landet. Det har varit riktigt intressant att få prata politik och dela tankar om hur förbundet skulle kunna utvecklas och stärkas som organisation med många av er. Jag har själv lärt mig otroligt mycket, och den värme och det engagemang som visats mig kommer jag att ta med mig.

 

När jag bestämde mig för att kandidera till ordförande för S-studenter gjorde jag det med målet att åstadkomma en öppen och demokratisk process. Det målet anser jag att vi uppnått tillsammans; med en god stämning, ett öppet diskussionsklimat och transparens under processens gång genom bland annat en webbsändning med ordförandekandidaterna. Detta kan vi vara stolta över. Men vi måste också säkerställa att denna öppna och demokratiska process stärks och värnas även i fortsättningen.

 

Slutligen har jag valt att dra tillbaka min kandidatur för att stödja valberedningens förslag och ställa mig bakom Magnus Nilsson som förbundsordförande i ytterligare ett år för S-studenter.

 

Jag vill tacka för valberedningens förtroende att sitta kvar ett år till som förbundsstyrelseledamot, och om jag även får det förtroendet av kongressen ser jag fram emot ett till år av gott samarbete och hårt arbete i förbundsstyrelsen.

Befolkningskommissionen- Commission on Population and Development

Sedan i måndags har jag varit i New York på den 45e sessionen av Befolkningskommissionen (UN Commission on Population and Development, aka CPD). Årets tema är ”Youth and adolescents”, vilket motiverar att länderna ska inkludera ungdomsrepresentanter i sina delegationer.

Den svenska delegation består av Fredrika Ornbrant, Anna Wrange, Karin Nilsson, Evelina Johansson och jag själv. Vi sammanträder varje morgon kl 08.00 på Sveriges ständiga representation där ansvar delas ut kring vem som ska täcka vilka möten och sammanträden under dagen. Sedan följer mellanstatliga förhandlingar mellan Sverige och Belgien, Danmark, Tyskland, Estland, Finland, Storbrittanien, Frankrike och Nederländerna. Kl 10.00 återupptas sammanträdet i plenaren där länderna har möjlighet att hålla anföranden och uttrycka sina officiella ståndpunkter kring frågorna som berör kommissionens ämnen.

De frågor som diskuterats mest har varit ungas rätt och möjlighet till utbildning och arbete, till sexuella och reproduktiva rättigheter såsom rätt till sexualundervisning, preventivmedel, abort och rätten över den egna kroppen vilket även innefattar att själv få fatta beslut om när/om man vill gifta sig, med vem och när/om man vill ha barn. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar åtminstone delar av arbetet för flera delegationer, där flickors och unga kvinnors särskilt utsatta situation ofta lyfts fram i texter och tal. Flickor och unga kvinnor utsätts ofta för våld och sexuella övergrepp, är mer utsatta för sexuellt överförbara sjukdomar såsom HIV/AIDS, gifts ofta bort i unga år, riskerar att dö i unga år under förlossning pga bristande mödravård och tvingas lämna skolan för att ta hand om hem och barn. Jämställdhet är utan tvekan en av de absolut viktigaste utvecklingsfrågorna, och flickors och unga kvinnors bristande rättigheter bör vara en given prioritering när ungdomar står på dagordningen.

De mest kontroversiella frågorna handlar om sexuella och reproduktiva rättigheter, särskilt längre ner i åldrarna. Men med tanke på att puberteten börjar så tidigt som i 8-årsåldern i vissa länder är det fullt rimligt att införa viss sexualundervisning för 10-åringar i skolan. Detr viktigt att veta vad som händer med sin kropp, och barn och unga har rätt till vetenskapligt grundad och säker information för att kunna göra informerade val- oavsett vilken aspekt i livet det handlar om. Även HBTQ-frågorna är känsliga, kanske föga förvånande men väldigt beklagligt att vi inte nått längre. Opassande och diskriminerande uttalandet förekommer med jämna mellanrum, och man når sällan längre än att tala om ”sexual orientation and gender identity”.

Jag har givetvis drivit ungdomsinflytande särskilt mycket, för att skärpa upp formuleringarna kring ungdomars roll i beslutsfattandet. På det området kan det konstateras att det är mycket snack och lite verkstad. Till och med vissa av de minst demokratiska länderna i världen har i sina tal framfört att man värnar ungdomsinflytandet- vilket uppenbarligen inte stämmer i länder där yttrandefriheten begränsas, organisering kontrolleras och oliktänkande bestraffas.

Arbetet fortsätter, och jag håller tummar och tår för att vi ska lyckas ro hem en progressiv resolution som kan förbättra ungdomars villkor världen över.

Inkastad i kastsamhället

Vad gör dina föräldrar? Det är en vanlig fråga i Indien som ställts till mig och Sofia vid flera tillfällen. Vi insåg att det troligen är ett sätt att ta reda på vår motsvarande kast-tillhörighet då kast ofta är nära förknippat med vilken typ av arbete man utför. Jag har dock upptäckt att det är lite svårt att besvara den frågan på ett för dem begripligt sätt, då mina föräldrar inte göra något särskilt. ”Men vad gjorde de tidigare då? Vad har de för utbildning” brukar de insistera. ”Nej, inget, de har aldrig arbetat” svarar jag med en axelryckning. Den spontana slutsatsen blir då att min familj är så rik att ingen behöver jobba. För att lyckas byta samtalsämne och klargöra hur det egentligen ligger till tvingas jag då tala klarspråk, ”Nej, min familj är fattig. Ingen är utbildad. Pappa är arbetslös och mamma för sjuk för att arbeta.” Jag möter än mer förvirrade blickar, de förstår inte vad jag menar.

För många människor i Indien är det otänkbart att en vit människa skulle vara fattig och outbildad. För när de frågar om mina föräldrar är det ju också ett säkert sätt att få reda på hur även mitt liv kommer att se ut. Den utgångspunkten är något mer ovanlig i Sverige. Men i takt med att svensk välfärd avvecklas, segregationen i utbildningssystemet stärks och vägarna in i högre utbildning blir allt snårigare kan den frågan troligen komma att bli alltmer vanlig. För det är ett väletablerat faktum att föräldrarnas bakgrund spelar allt större roll för barnens möjligheter ju ojämlikare samhället är. Klassresorna blir allt färre när den sociala infrastruktur som tidigare möjliggjort många människors frigörelse från de sociala och ekonomiska bojorna rivs ned. Det blir allt längre avstånd mellan trappstegen på samhällsstegen. Och om du halkar under den svåra vägen upp finns det inte längre något trygghetssystem som fångar upp dig. No second chances.

Forskning visar att det är just en generell välfärd där utbildning och sjukvård betraktas som rättigheter (och därmed är helt kostnadsfria och lika tillgängliga för alla) som bäst förebygger fattigdom och stärker jämlikheten. I tillväxtländer som Indien består de sociala och ekonomiska klyftorna just på grund av bristen på en generell välfärd. Den korruption och fattigdom som detta bristfälliga system skapar är i sin tur skadlig för landets utveckling och hämmar tillväxten. Den extrema ojämlikhet som går att bevittna i exempelvis Indien slår dessutom hål på den sociala tillit som i grunden är förutsättningen för att lyckas upprätthålla stabila och demokratiska institutioner.

Det indiska klassamhället är formaliserat genom det hinduiska kastsystemet bakom vilket makthavarna kan gömma sig för kritik mot den bestående ojämlikheten i landet. Mindre formaliserat och med mindre proportioner växer dock klyftorna även hemma i Sverige, och regeringen väljer medvetet att steg för steg plocka isär det samhällsystem som byggt upp den sociala tillit och stabila demokrati som många länder eftersträvar att uppnå. Det samhälle som gjorde det möjligt för mig och många andra att välja en annan väg i livet än våra föräldrar riskerar att vara ett minne blott om utvecklingen fortsätter i samma riktning.

Förtroendekris och fobier

De senaste dagarna har bjudit på både underhållning och hårt arbete ute i byn. Stambefolkningen som driver kampen mot Coca Colas exploatering av miljön och grundvattnet har träffat många journalister, forskare och politiker under årens lopp. Även om kontakten med omvärlden verkligen har lett till att deras rörelse fått väsentlig uppmärksamhet och ökat påtryckningarna på de berörda politiska instanserna, är det svårt för byborna att se och förstå den konkreta innebörd det får för deras tillvaro att ställa upp på fler intervjuer. Detta har varit en utmaning för oss de senaste dagarna, då vi nästan blivit tvungna att övertala aktivisterna att ställa upp i våra intervjuer.

 

Det blev dock bättre när vi äntligen fick bättre kontakt med rörelsens ledare, Venugopal. Under en intervju med en av Keralas dagstidningar snappade Venugopal upp att vi själva är aktivister hemma i Sverige. Reportern grävde ordentligt i vilken typ av politiskt engagemang det handlar om, och när det stod klart att vi är demokratiska socialister kunde man se hur de närvarande drog en suck av lättnad. De hade ju länge misstänkt oss för att vara spioner utsända av Coca Cola för att skapa splittring i deras rörelse och läcka information om deras strategier. Trots att Venugopal inte alls behärskar engelska lyckades vi sen på egen hand ha ett litet fint politiskt samtal där han uttryckte att ”varken kommunism eller kapitalism är bra för folket, för de omöjliggör demokrati. Därför är socialismen den bästa vägen.” Vi nickade instämmande, och plötsligt ser det ut som att de där spionmisstankarna är som bortblåsta.

 

Vi har också hunnit ge oss ut på äventyr! En kväll åkte vi ut till en jättevacker park som byggts upp precis mellan en enorm damm och den mäktiga bergskedja som omger staden Palakkad. Äntligen en ordentlig naturupplevelse här i Indien! Och det tog inte slut där- idag tog vi oss till en avlägsen djungel där det fanns vattenfall på hög höjd. Vi klättrade fram genom en vild djungel och uppför ett berg. Det var minst sagt en utmaning för mig som både har diverse fobier för ormar, spindlar i princip de flesta andra insekter, och väldigt sällan försätter mig i situationer där jag riskerar ett ben eller mitt liv. Det var med andra ord hård fobi-terapi att kasta sig in och upp i den där djungeln. Sofia, den bergsklättrande atleten som hon numera är känd som, imponerade däremot på de indiska killarna genom sitt lugn och äventyrliga anda. Det balanserade nog som tur är upp min något mer panikartade prestation.

På jakt efter kunskap och spioner

Vi har bara varit i Kerala i fyra dagar, men vi känner oss redan som hemma. Fältstudien har också gått förvånansvärt bra, på två dagar har jag genomfört 10 intervjuer med aktivister från ”The anti Coca-Cola struggle committée”, och hunnit träffa samtliga nyckelpersoner. Intervjuerna är dock betydligt svårare att genomföra än vi först trott. Den bakomliggande tesen bakom både min och Sofias uppsatser är att organisering är ett effektivt verktyg för att kompensera för sociala och ekonomiska resurser. Vi hoppas också kunna visa att organisering kan kompensera för lägre utbildningsnivå vad gäller politiskt intresse och politisk medvetenhet. Detta har dock visat sig vara svårt att mäta, eftersom människorna i byn tycks ha så dålig kunskap om sina rättigheter att de har svårt att identifiera vilka andra politiska problem som finns utöver Coca Cola-fabrikens föroreningar och den följande vattenbristen.

Det handlar om människor som lever under de mest primitiva förhållanden, utan reella möjligheter att försörja sig, utbilda sig, delta politiskt eller upprätthålla en hållbar sanitär situation. De saknar helt enkelt de allra flesta sociala rättigheter, och hör till Indiens absolut fattigaste. Den maktlöshet de känner inför sin situation är välbekant. Dessa människor saknar helt makten över kunskapen och informationen, vilket gör det nästintill omöjligt för dem att organisera sig för sina rättigheter. Trots detta har de lyckats vinna striden mot ett multinationellt företag med stora ekonomiska intressen i byn. Det är oerhört imponerande. Men man skulle önska att kampen inte tog slut där, utan att detta bara vore starten för en social rörelse som kämpar för fler mänskliga rättigheter än rätten till vatten.

Den absolut viktigaste rättigheten är kunskapen om sina rättigheter. Den rättigheten kränks inte bara i Indien utan i varje samhälle där den reella tillgången till kunskap och utbildning är ojämlik. Det gäller med andra ord även i Sverige, där en av de viktigaste orsakerna till dagens svenska klassamhälle är kunskapsklyftan som skapar en välfärd och ett utbildningssystem byggt på ”bra” och ”dåliga” val. Det är ett system som endast gynnar de resursstarka som besitter just makten över kunskapen och informationen, och på så sätt kan utnyttja samhällets resurser på ett så bra och strategiskt vis som möjligt.

Imorgon ska vi träffa den högste ledaren för rörelsen, som förhoppningsvis är villig att svara ärligt på våra frågor trots att det finns misstankar om att vi är spioner och infiltratörer. Det vore nämligen inte första gången, eftersom Coca Cola vid ett tidigare tillfälle skickat dit två holländska infiltratörer som uppgav att de var studenter som forskade, men egentligen försökte identifiera rörelsens svaga punkter. Helt sanslöst. Vi försökte halvt förtvivlat förklara att vi verkligen inte har några dåliga intentioner, men det vågade de inte riktigt tro på. Så imorgon bjuder vi dem på svenskt godis. För inte bjuder väl spioner på godis?

Vackra risfält och patriarkala herrar

Idag har vi varit ute på plats i byn Plachimada där vi ska genomföra vår fältstudie för första gången. Det är en förhållandevis liten by med 420 familjer, varav en dryg tredjedel är stambefolkning och därmed tillhör den mest diskriminerade gruppen i Indien. En guppig bussresa genom risfälten på den indiska landsbygden ledde oss till slut till en liten hydda prydd med banderoller och vimplar längs den dammiga vägkanten. Inne i hyddan satte fyra kvinnor som väntade på oss eftersom de hört att vi var på väg. Vi slog oss ned på de flätade palmbladen som låg utspridda på golvet och drog igång en flera timmar lång intervju med kvinnorna. De är alla aktiva i The anti coca-cola struggle committée som organiserat stambefolkningen i byn mot Coca-colas exploatering av vattenresurserna sedan 10 år tillbaka.

Det är en häftig social rörelse som ger hopp och inspiration till många andra sociala rörelser som med inga eller väldigt små resurser kämpar mot betydligt mäktigare aktörer. Det är också kring denna rörelse som min studie kretsar, och syftet är att undersöka vilka långvariga effekter på politiskt deltagande man kan se av sociala rörelser.

Mycket tyder faktiskt på, redan efter samtal nu under första dagen, att bybornas organisering i kampen mot Coca cola gjort de mer politiskt medvetna och lett många in på en bana av fortsatt politiskt engagemang. Det har dessutom skapat en massrörelse där stambefolkningar från olika håll i Kerala går samman för att i solidaritet stödja varandras krav på grundläggande rättigheter. Inte sällan handlar det om just multinationella företag som etablerar sig på en ort och exploaterar miljöresurserna på ett sätt som blir såväl hälsoskadligt för invånarna, men även ofta omöjliggör deras grundläggande försörjning (odling).

Dagen i byn slutade dessvärre av en mindre trevlig upplevelse då vi träffade ordföranden för byns Panchayat (motsvarande mindre kommun). Hans blotta närvaro gjorde samtliga medarbetare skakiga och skapade en väldigt obehaglig stämning i rummet. När vi försökte ta i hand vägrade han, inte av religiösa skäl utan för att vi är kvinnor och han liksom många andra ser det som underordnat och därmed som en fråga om ära och prestige. Helt ointresserad av våra frågor och så nonchalant att både jag och Sofia tappade all lust att intervjua honom lämnade vi honom slutligen och återvände in till stan.

Imorgon fortsätter äventyret igen, nu håller vi tummarna för att slippa stöta på fler patriarkala herrar.

 

Språket en demokratifråga- i Indien och hemma i Sverige

Resan till staden Palakkad i den indiska delstaten Kerala tog nästan 24 timmar från Sverige. Jetlagade har vi dragit runt stan på tuck-tuck liknande fordon, haft våra första kryddiga indiska matupplevelser, försökt komma underfund med hur kvinnornas vackra saris egentligen hålls uppe och hunnit ställa många dumma frågor. Värst var nog att vi helt missat att det vanligaste språket i Kerala är Malayala, alltså varken Hindu, Urdu eller Tamil som vi först hade trott.

Språkbarriärer tycks för övrigt vara ett hett ämne bland landets studenter då språkkunskaperna förstärker det härskande klass- och kastsamhället. Statlig allmän utbildning är visserligen kostnadsfri upp till tionde klass, men kvaliteten varierar kraftigt och i realiteten innebär det att vägarna till högre utbildning stängs redan vid tidig ålder om föräldrarna inte kan bekosta undervisning vid en privatskola. Då det talas väldigt många olika minoritetsspråk runt om i landet sker också undervisningen på elevernas modersmål.

Samtidigt sker all vidareutbildning efter tionde klass på engelska, vilket direkt sållar ut miljontals unga indier som inte har möjligt att tillgodogöra sig kunskapen. Språket blir därmed inte bara en statusmarkör utan även ett direkt hinder som priviligierar de redan gynnade och direkt slår undan benen på de indier som ens vågar tänka tanken på att göra en klassresa.

Vid närmare tanke slog det mig att vi i grund och botten har ett liknande problem i Sverige och Europa. För det akademiska språket, maktens språk, normens språk, talas sällan i arbetarhem. Det talas sällan av människor med utomeuropeisk bakgrund. Språket är kanske en av de allra tydligaste klassmarkörerna i Sverige, som direkt urskiljer vem som ”hör hemma” och vem som ska exkluderas. Urskiljningen blir en diskriminerande mekanism på högskolor och universitet, arbetsplatser och i samhällslivet. Vid minsta antydan till brytning minskar dina chanser att ta dig fram i det svenska samhället. Men det räcker inte bara att tala felfri svenska, utan även ordförrådet och de små men märkbara språkliga koderna bygger allianser mellan samhällets priviligierade.

Språket är visserligen bara en av alla sociala markörer människor använder sig av  för att känna samhörighet och anpassa sig till den dominerande normen i olika sammanhang. Men, för det första är språket avgörande då det utgör nyckeln till makten över kunskapen och informationen. Möjligheten att tillgodogöra sig utbildning, argumentera för sina rättigheter och göra sin röst hörd. Med andra ord en av de viktigaste förutsättningarna för att möjliggöra klassresor.

För det andra är språkkunskaper en utbildningsfråga, och något samhället effektivt kan investera i genom kvalitetssatsningar på det allmänna utbildningssystemet men även genom särskilda riktade satsningar. Slutligen är språket en maktfaktor som var och en av kan påverka, genom att själva vara medvetna om hur vi exkluderar andra genom det språk som talas inom olika grupper. Detta gäller inte minst i politiska organisationer där språket ofta blir väldigt svårtillgängligt. Jämlika språkkunskaper är i grund och botten en demokratifråga, om alla ska tillåtas delta på lika villkor.

Därför kandiderar jag till ordförande för S-studenter

Jag har efter noga avvägning bestämt mig för att ställa upp till val som ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet. Det är därmed viktigt att förbundets medlemmar vet vari jag grundar mitt engagemang och vilka politiska frågor som ligger mig varmast om hjärtat. Nedan följer därför en kortare beskrivning om ett antal områden (dock långt ifrån alla) jag anser viktiga.

Ibland åker jag hem till bostadsområdet i Norrköping där jag växte upp. Det består än idag till stora delar av ett betonglandskap där miljonprogrammets höghus står prydligt uppradade, men bakom de nymålade fasaderna gror sociala problem som format min och många av mina barndomsvänners uppväxtvillkor. Det har benämts som “utanförskapet”. Något abstrakt, avvikande och avlägset från den välfungerande samhällskroppen. Men för oss som upplevt det handlar det inte om en klinisk politisk term vars främsta syfte är frånta samhället dess ansvar för vad som i grund och botten är gemensamma samhällsproblem.
Innan jag blev politiskt aktiv betraktade jag min och mina vänners verklighet som oföränderlig. Som 13-åring förstod jag inte hur det inhumana flyktingmottagandet, segregationen, arbetslösheten och fattigdomen hängde ihop. Men den inneboende ilskan jag kände inför dessa orättvisor växte för varje gång klassamhället och rasismen uppenbarade sig, och ledde mig till slut till socialdemokratin.

Terrordådet mot norsk socialdemokratisk ungdom 22 juli 2011 skakade om oss alla. Ofattbart många engagerade unga människor ryktes ifrån oss på ett brutalt och djupt omänskligt sätt. Det var ett politiskt dåd rotat i det svartaste av hat, som har tillåtits växa i ett samhälle vars aspiration är demokrati men vars fundament ruttnar av ojämlikhet, rasism och rädsla. Det är ett klimat i vilket partikularistiska strömningar trivs som bäst.

Detta är inte enbart ett svenskt, nordiskt eller europeiskt problem. Exkluderande partikularistiska rörelser vars främsta syfte är att stärka motsättningar grupper emellan och motarbeta demokratin växer världen över. För att rädda demokratin där den tagit sina första staplande steg, och för att bygga upp den där människor kämpar för att få leva i fria och rättvisa samhällen måste en global jämlikhetspolitik föras. Demokratin är avhängig jämlikheten, och den måste byggas mellan människor i alla länder, man som kvinna, svart som vit, rik som fattig, HBTQ som hetero.

Människors frihetstörst släcks aldrig. Fortfarande kämpar en majoritet av människor med en grupptillhörighet som strukturellt missgynnar dem i förhållande till normen i samhället. Kvinnor, arbetarklass, människor med utomeuropeisk bakgrund, HBTQ-personer och funktionshindrade är fortfarande gravt underrepresenterade på maktpositioner, såväl inom högskolan som i politiken och samhället i stort. Fattigdom, arbetslöshet, låg utbildning, maktlöshet i arbetslivet, diskriminering och ohälsa är bara några av de orättvisor som skapas av dessa förtryck. För att effektivt lyckas bekämpa dessa orättvisor och förstå hur dessa förtryck samverkar och förstärker varann krävs ett intersektionellt perspektiv. Anti-rasismen blir då lika viktig som feminismen, normkritiken och insikten om klassamhällets uppbyggnad. Här kan S-studenter spela en viktig roll för att öka medvetenheten och förståelsen för dessa frågor.

På samma sätt som det krävs en förståelse för hur olika förtryck samverkar måste socialdemokratin också bättre beskriva hur den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbara utvecklingen är ömsesidigt beroende och kräver en genomgripande och sammanhållen politik. Denna hållbara utveckling kan endast skapas genom social demokrati. Det handlar om att bädda in marknaden i politiken och om att på ett strukturellt plan ta ett gemensamt ansvar för att sjösätta långsiktiga reformer som sakta men säkert ställer om vårt sätt att leva tillsammans. Grundbulten i ett sådant politiskt projekt blir därmed den sociala hållbarheten då den stabilitet, tillförlit och sammanhållning som krävs för så omvälvande förändringar växer fram i takt med jämlikheten och demokratin.

De politiska verktygen skapas där den politiska viljan finns. De som hävdar att den marknadskapitalistiska ordningen är beständig och okontrollerbar har fel. De politiska förslagen ligger på hög om man bara är villig att lyssna till forskare och många kloka politiska företrädare. För att stabilisera ekonomin och förhindra återkommande kriser där folket tvingas betala spekulanternas nota har exempelvis förslag diskuterats om att införa depositionskrav för investerare. Därigenom kan man kräva att kapitalet stannar i landet en viss tid för att undvika kortfristiga inflöden av kapital och uppmuntra långsiktiga investeringar. Detta skulle kunna premiera investeringar i produktivitet och stärka stabiliteten på marknaden. Tobinskatten är en annan välbekant favorit. Många av dessa föreslagna regleringar är dock beroende av internationella överenskommelser och bättre fungerande internationella institutioner för att fungera. Sverige måste därför ta en mer aktiv roll genom EU för att genomdriva dessa förändringar.

Klimat- och miljöpolitiken hamnar alldeles för ofta i skymundan. Konsumismens kortsiktiga logik har inte lämnat plats för solidariskt hänsynstagande. Tillväxtsfundamentalismen måste synas i sömmarna för att vi politiskt ska kunna skilja på vilken sorts tillväxt som är hållbar och önskvärd. Konkurrensen ökar ständigt takten i ekorrhjulet för att värna den heliga tillväxten på bekostnad av utslitna människor, exploaterad miljö och ett överhettat klimat. En socialdemokratisk miljöpolitik har förmågan att förena klimatpolitik med omfördelningspolitik, och en grön näringslivspolitik som bygger på förnybara energikällor och etiska ställningstaganden.

S-studenter har av naturliga skäl ett särskilt ansvar inom arbetarrörelsen att ligga i framkant för att förbättra utbildnings- och högskolepolitiken. Utgångspunkten att utbildning är en rättighet och inte en handelsvara gör utbildningspolitiken starkt ideologiskt laddad. Utöver rätten till det livslånga lärandet är utbildningspolitiken avgörande för såväl jämlikhetspolitiken som för ekonomin och den fulla sysselsättningen. Genom att stärka utbildningskvaliteten, arbetslivsanknytningen, öka antalet högskoleplatser och satsa på forskningen kan vi uppnå en hållbar kunskapsdriven tillväxt. För att minska snedrekryteringen och göra utbildning reellt tillgänglig för alla måste hinder raseras och socialt och ekonomiskt stöd säkras. Det kan exempelvis handla om att göra all utbildning avgiftsfri och införa bostadsgaranti men att också om att på sikt införa studielön. Den allmänna högskolebehörigheten och möjligheten att komplettera behörigheter är grundläggande delar i socialdemokratisk utbildningspolitik och måste återinföras så snart vi vunnit valet 2014.

Slutligen skulle jag vilja betona att S-studenter besitter en fantastisk potential att utvecklas och bli en allt viktigare aktör såväl inom arbetarrörelsen som på universitet och högskolor runt om i landet. Den kreativitet, kunskap och kompetens som finns inom förbundet borde tas tillvara än bättre för att bidra till att göra S-studenter och resten av rörelsen modernare, öppnare och mer inkluderande. Vi kan åter bli opinionsbildande, vinna tillbaka problemformuleringsprivilegiet och finna de mest effektiva lösningarna på dagens stora samhällsproblem.

Det politiska samtalet fortsätter!
Milischia Rezai

My little Paris – a short sum up

I’m back in Sweden after 5 months in Paris at L’Institut des études sciences politiques (aka science po). It’s been an intense semester with plenty of new experiences and off course, new friendships. Having just felt the slight chock in difference between Paris and the little village outside of Surahammar where I’m spending Christmas with my grand-parents, I started thinking back at the last couple of months. And I must say, I’m quite happy with what has been accomplished! I feel like I’ve managed to improve my french enough to be more or less happy with the level I have – which has also been tested through essay-writing, a political speech in french and some random situations where I’ve had to act interpreter. I also chose to study a semester of the master in international security which has been quite useful (although it’s also made me realize that you can be rather useless although you’ve been a french socialist foreign-minister). I’ve sung in an amazing accapella-group, taken an advanced salsa course with the most sexist salsa teacher ever (who by the way can’t tell the difference between sexIST and sexY). I’ve wandered the streets of Paris thinking ”oh, I wish I got to live here” while realizing that I actually did (a highly recommended feeling). I never thought I’d be able to navigate around in Paris feeling like I sort of knew the city, but I did! I’ve had my share of french pastries and wine, and I’ve gotten used to the formalities and phrases that first terrified me. Besides exploring Paris and studying, I’ve also managed to keep some political activities working from afar by participating in 6 conferences (in Ghent, Görlitz, Berlin, Bordeaux and twice in Brussels).

In other words, I’m happy I took the chance to go for an exchange semester. Although, I must say I’m happy to return back home. There’s a few things I’ve really looked forward to coming back to. Such as my amazing friends in Sweden and Uppsala. The Paris night life was a bit of a disappointment, I’ve definitely gotten spoiled by Uppsala’s active student life (and although parisians are often gorgeous, they do not really dance…). I’m also looking forward to moving into my new flat with a CLEAN kitchen and my own furniture, with a rent much lower than the ones in Paris. I’ve also really missed my gym! Can’t believe it, but that’s one of the things I’m really looked forward to getting back to in Uppsala. Finally, I’m very much looking forward to throwing myself back into the political activities back home, both in the local politics of Uppsala and in S-studenter. The high speed of life in Sweden is after all gratifying…

There are a few people that I’m really glad that I’ve gotten to know and spend time with while in Paris, and who I also hope that I’ll stay in contact with for a long time to come. I’m particularly thinking about Julien, Laure, Ana, Cole, Giacomo, Stacey, Emma, Neil, Hilla, Georgia, Florian, Pierre, Theau, Paul and Quentin.

So I guess this is the short verbal description of this fall in Paris. The pictures can be found here. And finally, what would Paris have been without music to accompany the beauty of the city? This is an exclusive treat on some of the songs I’ve head-banged to in the metro:

Firefox AK- My syster and I

PJ Harvey – The words that maketh murder

Drake, Rihanna – Take care

David Guetta, Sia – Titanium

Rihanna – Man down

Florence + the machine – Only if for a night

Florence + the machine – Never let me go

Coldplay- Every teardrop is a waterfall

The Temper Tramp- Fader

Jennie Abrahamson- In this life to live

Diddy- Coming home

College, Electic youth- A real hero

Feist- Graveyard

The Verve – funny signs (seriously, don’t know what it’s called)

Death cab for cutie- You are a tourist

Lana del Rey- Video games

Birdy- Skinny love

Birdy- Shelter

Black Face- African queen

Kavinsky – Nightcall

Mattafix – Living Darfur

Coldplay- Glass of water

Desire- Under your spell