My little Paris – a short sum up

I’m back in Sweden after 5 months in Paris at L’Institut des études sciences politiques (aka science po). It’s been an intense semester with plenty of new experiences and off course, new friendships. Having just felt the slight chock in difference between Paris and the little village outside of Surahammar where I’m spending Christmas with my grand-parents, I started thinking back at the last couple of months. And I must say, I’m quite happy with what has been accomplished! I feel like I’ve managed to improve my french enough to be more or less happy with the level I have – which has also been tested through essay-writing, a political speech in french and some random situations where I’ve had to act interpreter. I also chose to study a semester of the master in international security which has been quite useful (although it’s also made me realize that you can be rather useless although you’ve been a french socialist foreign-minister). I’ve sung in an amazing accapella-group, taken an advanced salsa course with the most sexist salsa teacher ever (who by the way can’t tell the difference between sexIST and sexY). I’ve wandered the streets of Paris thinking ”oh, I wish I got to live here” while realizing that I actually did (a highly recommended feeling). I never thought I’d be able to navigate around in Paris feeling like I sort of knew the city, but I did! I’ve had my share of french pastries and wine, and I’ve gotten used to the formalities and phrases that first terrified me. Besides exploring Paris and studying, I’ve also managed to keep some political activities working from afar by participating in 6 conferences (in Ghent, Görlitz, Berlin, Bordeaux and twice in Brussels).

In other words, I’m happy I took the chance to go for an exchange semester. Although, I must say I’m happy to return back home. There’s a few things I’ve really looked forward to coming back to. Such as my amazing friends in Sweden and Uppsala. The Paris night life was a bit of a disappointment, I’ve definitely gotten spoiled by Uppsala’s active student life (and although parisians are often gorgeous, they do not really dance…). I’m also looking forward to moving into my new flat with a CLEAN kitchen and my own furniture, with a rent much lower than the ones in Paris. I’ve also really missed my gym! Can’t believe it, but that’s one of the things I’m really looked forward to getting back to in Uppsala. Finally, I’m very much looking forward to throwing myself back into the political activities back home, both in the local politics of Uppsala and in S-studenter. The high speed of life in Sweden is after all gratifying…

There are a few people that I’m really glad that I’ve gotten to know and spend time with while in Paris, and who I also hope that I’ll stay in contact with for a long time to come. I’m particularly thinking about Julien, Laure, Ana, Cole, Giacomo, Stacey, Emma, Neil, Hilla, Georgia, Florian, Pierre, Theau, Paul and Quentin.

So I guess this is the short verbal description of this fall in Paris. The pictures can be found here. And finally, what would Paris have been without music to accompany the beauty of the city? This is an exclusive treat on some of the songs I’ve head-banged to in the metro:

Firefox AK- My syster and I

PJ Harvey – The words that maketh murder

Drake, Rihanna – Take care

David Guetta, Sia – Titanium

Rihanna – Man down

Florence + the machine – Only if for a night

Florence + the machine – Never let me go

Coldplay- Every teardrop is a waterfall

The Temper Tramp- Fader

Jennie Abrahamson- In this life to live

Diddy- Coming home

College, Electic youth- A real hero

Feist- Graveyard

The Verve – funny signs (seriously, don’t know what it’s called)

Death cab for cutie- You are a tourist

Lana del Rey- Video games

Birdy- Skinny love

Birdy- Shelter

Black Face- African queen

Kavinsky – Nightcall

Mattafix – Living Darfur

Coldplay- Glass of water

Desire- Under your spell

Sverige stödjer syrisk diktator och mord av oppositionella

Carl Bildt har gjort det igen. Stått upp för diktatorer som brutalt mördar sina befolkningar det vill säga. Jag har tidigare skrivit om hur Bildt saknat ryggrad i utrikespolitiken, när han exempelvis genom diplomatiska gester stöttade iranska regimens president Ahmadinejad efter valfusket 2009 när han höll sig kvar vid makten. I Iran har Eriksson försett regimen med teknik för att avlyssna samtal och spåra regimkritiska aktivister. Detta sker enligt uppgifter även i Syrien där frihetskämparna är alltmer desperata. Demonstranter slaktas på gator och torg och förföljs systematiskt. Detta med hjälp av svensk teknisk utrustning.

Som att detta nu inte vore nog har Sverige som enda medlemsland bromsat ytterligare sanktioner riktade mot Syrien för att förhindra just denna bevakning av oppositionella.

I DN kan man läsa att ”Alla EU-länder förutom Sverige ska ha stått bakom ett förslag som stoppar leveranser av utrustning som kan användas för att förfölja oppositionen i Syrien. Syriska oppositionella beskjuts med artilleri och jagas och grips med hjälp av övervakningsutrustning i mobiltelefonerna. Sverige ska ha velat tillåta fortsatta affärer med diktaturens telefonbolag, och i och med att varje land har vetorätt i EU:s utrikesfrågor föll förslaget.”

Fullständigt vedervärdigt. Sverige har gått från att vara ett land som stått främst i ledet för att stötta demokratisering och sätta stopp för apartheid. Idag hör Sverige till de länder som på grund av ekonomiska intressen och avsaknad av moral och medmänsklighet står bakom diktatorerna och snarare väljer att stötta apartheid genom att släppa frågan om ett fritt Palestina (som man nyligen fick chans att manifestera i FN genom att rösta mot ett palestinskt FN-medlemskap).

Högerregeringen med Carl Bildt sätter ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter och demokrati, och de tycks inte ens skämmas för det. Att låta svenska bolag förse diktatorer med teknik som så uppenbart används just för att kväva demokratirörelsen och mörda oppositionella är skandalöst och oacceptabelt. Att sedan slå vakt om den profit företagen ska göra på kränkningarna och morden genom att ställa sig i vägen för en aktiv europeisk utrikespolitik…

Skäms. Och avgå.

Ett skrämmande uppvaknande?

Jag skrev för ett år sedan om vilka anledningar man har att bo kvar i Sverige. Inser att inlägget behöver revideras när det gäller biten om att man åtminstone inte behöver riskera livet som politiskt engagerad, för det har terrordådet mot Utöya tyvärr motbevisat. Det som däremot fortfarande gäller är att jag anser att Sveriges konkurrenskraft i grund och botten hänger på välfärdssamhället. Jag tror att synen på den svenska välfärden är det som gör att många människor väljer att stanna i Sverige trots frestelsen att prova lyckan i andra (ofta varmare) länder.

En annan sak, som visserligen kan tyckas banal i sammanhanget men som för mig med diverse fobier är ytterst relevant, är att Sverige är förhållandevis rent. Det kryllar inte av råttor, möss, spindlar, kackerlackor, ormar och annat äckligt. Det var åtminstone det första jag tänkte på när jag rusade ut ur en bar i mysiga Marais ikväll, efter att ha ställt till med en scen när jag såg en mus spring förbi mig. Det riktigt kröp under huden på mig och pulsen ökade när jag skulle fly från denna lilla varelse som kan inge sådan stor skräck hos en fjantig liten person som mig. ”Det ska bli skönt att slippa ohyran när jag kommer hem till Sverige i alla fall” sa jag till S när vi lämnat baren. Tyvärr stämmer ju inte riktigt detta längre, som SVT rapporterar idag. Ohyran ökar i takt med att bostadsstandarden sjunker eftersom underhållet är eftersatt. Allt fler hyresgäster tvingas leva med undermålig standard, särskilt i miljonprogrammens bostäder som ofta försummas och nu kräver massiva upprustningar.

Skärpning! Förlorar vi välfärdssamhället, demokratin OCH bostadsstandarden, ja vad har man då kvar att stanna i Sverige för?

Den politiska diagnosen av 22/7 fortsatt livsviktig

Den rättspsykiatriska utredningen av massmördaren Anders Behring Breivik presenterades igår. Enligt de sakkunniga lider Breivik av paranoid schizofreni och anses ha varit under psykos när dåden begicks.

”Om tingsrätten är enig med de sakkunniga blir det troliga resultatet att Breivik döms till sluten psykiatrisk vård. Döms Breivik till sluten psykiatrisk vård kan han i princip hållas inspärrad för resten av livet, men det är läkarna som avgör det. Rättspsykiatrisk vård omprövas vart tredje år och när anser att Breivik inte längre utgör någon fara för allmänheten släpps han fri.”

Det är med blandade känslor jag läste den här nyheten. Den naturliga känslan efter ett så fruktansvärt dåd är att man vill se gärningsmannen bli straffad. Jag har själv påverkats starkt av terrordådet på Utöya, som medmänniska, socialdemokrat och vän till en av de mördade. Jag klandrar med andra ord ingen som vill se att Breivik straffas hårt. Men jag tror samtidigt det är viktigt att vi tar ett steg tillbaka och funderar på vad diagnosen egentligen ändrar.

Schizofreni är en svår psykisk sjukdom. Jag har själv vuxit upp med en förälder som har precis samma diagnos som Breivik precis fått. Jag vet hur verklig den föreställningsvärld den sjuka lever i kan tyckas för densamma, och att personen under psykos kan vara kapabel till ungefär vad som helst. Om rättspsykiatrikern har rätt är det med andra ord tydligt att Breivik är sjuk och bör dömas till sluten vård. Däremot får vi aldrig sluta insistera på att det var ett politiskt dåd. Detta är livsviktigt. Breiviks ideologiska övertygelser delas av många människor, sen är det möjligt att det var just hans sjukdomstillstånd som gjorde honom benägen att  förverkliga de vidriga fantasier han gick omkring med.

Ali Esbati uttrycker det väl i norska tidningen Klassekampen:

Store deler av det norske kommentariatet viser en forbløffende liten evne til å håndtere politiske attentat politisk. I stedet vendes dette mot dem som har kjempet mot rasismen. De politiske standpunktene som et miljø rundt Breivik har stått for og står for er av en karakter som gjør at deres logiske konsekvens er ulike typer voldsomme handlinger. Vi låser ikke bort det rasistiske samfunnsklimaet uansett om han låses inne i fengsel eller psykiatrisk forvaring.

Det är ett politiskt attentat oavsett vilken diagnos gärningsmannen tilldelas. Det som måste till nu är en POLITISK diagnos.

Den grogrund som skapat Brehviks föreställningsvärld existerar på riktigt och växer sig starkare för var dag. Oavsett om Brehvik blir inlåst på en stängd psykiatrisk avdelning eller i ett fängelse är det verkligt väsentliga de högerextrema krafter som fortfarande rör sig i våra samhällen. Om vi inte sätter stopp för högerextremismen- islamofobin, rasismen, homofobin och främlingsfientligheten kommer det att få lida liknande konsekvenser även i framtiden.

Vi har redan betalat så dyrt. Hur många fler människoliv ska det kosta innan vi inser allvaret och börjar ta itu med den egentliga frågan- den världsbild och de odemokratiska åsikter som trasar sönder solidariteten, förtrycker människor och kostar människor livet?

Vi glömmer aldrig 22/7.

Är ”icke assimilerad”. Om SD får bestämma.

Sverigedemokraterna har under sina landsdagar beslutat om en officiell uppdelning av människor som de tycker kommer göra sin politik genomförbar.

Infödda svenskar: Alla som är ”födda i Sverige eller i tidig ålder adopterade till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”.

Assimilerade svenskar: De som inte har svensk bakgrund men ”talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

Icke assimilerade: De som inte räknas in i kategori ett och två.

Ja, det är ju väldigt klargörande att veta att man själv räknas till SD:s grupp av ”icke assimilerade”. Det vill säga den grupp vars rättigheter deras politik syftar till att på olika sätt försvaga eller i värsta fall avskaffa.

Associationerna till Apartheidsamhället är uppenbara, och något säger mig att detta bara är början…

En anti-rasistisk tolkning av debatten om terrorism och slöjförbud

Jag fick ett antal kommentarer på föregående blogginlägg om rädsla som politiskt verktyg som måste besvaras. Personerna som kommenterade hävdade att den rädslan de känner inför beslöjade kvinnor och terrorister minnsann är rättfärdigad. Ok, då tar vi en sak i taget.

För det första måste man hålla isär olika debatter och inte börja blanda äpplen med päron. Jag vill egentligen inte skriva om dessa två ämnen i samma blogginlägg, för de fördomar mot muslimer som frodas kring dessa frågor är sorgliga. Heltäckta kvinnor är en helt annan fråga än terrorism. Jag vill ändå bemöta de kommentarer jag fick, så låt oss därför ta dessa två frågor var och en för sig.

Om att vilja införa det franska förbudet av muslimska slöjor

1. Sen när styr vi och ställer över vilken klädsel som ska vara laglig? Om man vill förbjuda vissa typer av slöjor finns det i teorin ingen gräns för hur långt man kan gå. Oavsett vad man tycker om heltäckande slöjor måste man inse att det bryter mot grundläggande fri- och rättigheter att förbjuda viss klädsel. Det finns många stilar som kan uppfattas som stötande, ska de också förbjudas? I Iran tvingar man kvinnor att klä på sig, och i väst vill man nu tvinga kvinnor att klä av sig. Extremism begränsar människor- oavsett om den är sekulär eller islamistisk.
2. Man kan inte tvinga någon till frigörelse. Argumentet att ett förbjud av heltäckande slöjor är en jämställdhetsfråga är taget ur luften. Förslaget är i grund och botten kontraproduktivt. Det riskerar att isolera de kvinnor som idag bär heltäckande slöja och med ett förbud helt enkelt kan komma att hållas hemma. Samhället ska utan tvekan stötta dessa kvinnor att forma sina egna liv, men det görs först och främst bäst genom utbildnings- och jobbsatsningar.
3. Slutligen verkar dessa lagar stigmatiserande mot den grupp som redan idag är mest utsatt. De fördomar och den diskriminering som riktas mot muslimer skadar djupt förtroendet för det svenska samhället och skapar motsättningar. Liknande lagstiftning som riktas mot muslimer som grupp kan inte uppfattas som något annat än ett led i en islamofobisk västerländsk politik.

Sen kan jag bara tillägga, för det tröttsamma argumentet kommer alltid, JA, det är väl fullständigt naturligt att man från myndigheters sida eller vid säkerhetskontroller kräver att man visar sitt ansikte för identifiera sig. Men för det behöver man inte en särskild lagstiftning.

Om terrorism.

1. Terrorism har inget samband med etnicitet eller religion. Däremot är terrorismen ett resultat av extremism, utsatthet, orättvisor och rädsla. De som rekryteras till terrornätverken hör till de mest utsatta i samhället som är mest mottagliga för extremistisk propaganda. Genom att stärka mänskliga rättigheter och ge likvärdiga chanser till ekonomisk och social utveckling kan man inte bara minska deras rekryteringsbas men även stärka trovärdigheten för demokratin. För att vara tydlig: det handlar inte om att ursäkta terrorism, men om att förstå dess orsaker för att effektivt kunna bekämpa den.
2. Terroristernas syfte är att ingjuta rädsla och skapa motsättningar. Genom att begränsa demokratin och bekräfta deras bild av ett ”vi och dem” genom att skuldbelägga och stigmatisera muslimer som grupp stärker man dem och försvagar demokratin. Detta skapar mer fundamentalism i längden. Extremism måste mötas med pragmatism, krig med fred och partikularism med inkludering. Tilläggas bör att skuldbeläggningen av muslimer är helt missriktad av två anledningar; de islamistiska terroristerna utgör en ofantligt liten del av muslimer som helhet och stödjs inte av det muslimska samfundet. Dessutom är de islamistiska terrordåden betydligt färre än antalet höger-extremistiska terrordåd. Massmordet på unga socialdemokrater på Utoya 22 juli 2011 är bara ett exempel i raden av höger-extremistiska terrordåd.
3. Man vinner aldrig kriget mot terrorismen genom krigsföring. Terrorism måste bekämpas genom att vända på världsordningen och genom en rättfärdig internationell politik, jämlika samhällen och inkluderande identiteter som slår håll på alla partikularistiska identitetspolitiska strömningar som syftar till att skapa motsättningar

Rädslan är livsfarlig

Rädsla är en oerhört farlig drivkraft, särskilt när det driver ett helt samhälle. Vi har alla upplevt den. Rädsla för arbetslöshet. Rädsla för fattigdom. Rädsla för hemlöshet. Rädsla när man går hem ensam sent på kvällen genom en dåligt upplyst park. Rädsla för klimatförändringar. Rädsla för att pensionen inte kommer räcka. Rädsla för misshandel. Rädsla för ensamhet. Rädsla för terrorism. Rädsla för ”de andra”. Rädsla för hatbrott.

Rädsla drabbar de flesta. Den rädsla som ligger och kryper är ofta en känsla av maktlöshet. Att man inte är säker på hur hårt man kommer att slå sig om man ramlar. För det händer faktiskt oss alla, att man faller mellan två stolar. Ju hårdare man faller desto svårare är det att ta sig vidare. Därför växer nu människors oro, inte bara i Sverige men också runt om i Europa. I Spanien, Grekland och Italien väntar folket på hårda åtstramningar som med stor sannolikhet kommer att få svåra sociala konsekvenser. Löner sänks kraftigt, redan svaga sociala skyddsnät plockas ned, offentliganställda sägs upp, skolor stängs och arbetslösheten växer lavinartat. En så kallad sanering av ekonomin. I Italien har en grupp av ”experter” ersatt den tidigare regeringen. För att vara på det klara- vi var alla lyckliga av att se den odemokratiska korrumperade sexisten Berlusconi gå. Men det är problematiskt att överlåta den politiska makten till ”opolitiska” makthavare. För det finns inget opolitiskt med ekonomi. Självklart är det svåra och ansvarsfulla reformer landet står inför. Men de kan genomföras på vitt skilda vis. För i grund och botten handlar det fortfarande om ideologi, om prioriteringar och om drivkrafter. En expertgrupp kan inte krävas på ansvar för sina handlingar på samma sätt som politiker. Sen att Italiens politikerkår lider av extremt lågt förtroende (med rätta) gör givetvis det hela lite mer komplicerat.

Rädsla är inte bara en känsla. Det är ett politiskt verktyg som används så långt bak historien sträcker sig. Det har använts för att folk att bedriva krig, folkmord och etniska rensningar. Det har använts för att bränna kvinnor på bål och avrätta HBTQ-personer. Det har använts för att rättfärdiga drastiska politiska reformer som människor annars aldrig skulle gå med på. Intet nytt med andra ord. Dessvärre är väl det enda vi lämnat bakom oss hittills häxjakten.

Vi råder inte bot på rädsla genom att låta klassklyftorna växa och skära ner på välfärd och utbildning med ökad otrygghet och tolerans som följd. Vi måste göra precis tvärtom. Vad vi behöver är en ansvarsfull ekonomisk politik som investerar i människor och ingjuter framtidstro utan att exploatera varken arbetare eller miljö. Det går faktiskt att göra. Det kallas på Juholtska värdeburen tillväxt, kunskapsbaserad ekonomi och sociala investeringar. Jag hoppas innerligt att vi kommer få chans att förverkliga detta innan den växande rädslan hunnit äta upp solidariteten inifrån våra samhällen runt om i Europa.

Utbildningspolitiskt ABC

Jag har spenderat helgen på en pittoresk herrgård mitt ute på landet utanför Berlin tillsammans med ett 20-tal andra unga socialdemokrater från runt om i Europa. Vi har arbetat i tre olika nätverk; ett ekonomiskt nätverk, ett nätverk för medlemsutbildning och slutligen ett studentnätverk där jag själv var med. Studentnätverkets syfte under helgen var att bena ut de utmaningar vi står inför och hitta gemensamma nämnare som kan ligga till grund för ECOSY:s (young european socialists) utbildningspolitiska plattform. Det bör kanske poängteras att inga formella beslut eller uttalanden har tagits, utan följande reflektioner grundar sig enbart på våra diskussioner.

Det är intressant att diskutera samhällsproblem på djupet med socialdemokrater från andra länder med andra sociala, ekonomiska och kulturella förutsättningar. Ett lands utbildningssystem säger särskilt mycket om vilka strukturella utmaningar man kämpar med.

På frågan om vad som är specifikt för en socialdemokratisk utbildningspolitik enades vi kring ett antal punkter:

• Synen på utbildning som en rättighet, och en gemensam investering snarare än en kostnad
• Utbildning som det viktigaste verktyget för att öka den sociala rörligheten i samhället och omfördela makt och möjligheter till människor
• Utbildning som en avgörande del av demokratibygget
• Demokratiskt inflytande och människors egen efterfrågan som överordnat marknadsstyrning och enbart ekonomisk konkurrens
• Grunda utbildning på kritiskt tänkande, aktivt deltagande och processinlärning
• Säkra studenters social och ekonomiska förhållanden för att garantera lika möjligheter till högre utbildning

Vad ser vi som de huvudsakliga utmaningarna för utbildning i Europa?

Dessvärre föga förvånande är den sociala rörligheten nästan obefintlig  på grund av de cementerade klassklyftor våra samhällen är byggda på. Segregationen är extrem på såväl grundskole- och gymnasienivå som för den högre utbildningen där den sociala snedrekryteringen gör att få med invandrar och/eller arbetarbakgrund läser vidare. Kvinnor är välrepresenterade på lärosätena, men är färre på masternivå och fortfarande utestängda från många högre positioner inom såväl den akademiska världen som arbetslivet.

Friskolor, privatskolor och religiösa skolor förvärrar den segregation som orsakas av bostadssegregationen och skapar parallella utbildningssystem som avgör elevernas chanser senare i livet. I Sverige tjänar riskkapitalister, utländska och svenska företag enorma summor på att bedriva utbildningsverksamhet vilket leder till att skattemedel försvinner från den gemensamma välfärden till skatteparadis. Detta försämrar givetvis svårt utbildningskvaliteten, och det finns stora brister i regleringar av privata skolor där det är svårt att ställa samma krav som på kommunala skolor. Det så kallade ”fria” valet av skolor är i praktiken begränsat till välutbildade ekonomiskt starka familjer där föräldrarna fattar vad de bedömer som strategiska beslut och flyttar sina barn vid en tidig ålder till segregerade skolor där de endast omges av andra privilegierade barn. Detta försämrar inte bara den sociala rörligheten och förstärker klassklyftorna, men skapar även fördomar mot de grupper av människor man aldrig möter under sin uppväxt. I grunden gynnar med andra ord det segregerade skolsystemet främlingsfientlighet, inskränkthet och ignorans på bekostnad av solidariteten, toleransen och öppenheten.

Studenternas utsatta sociala och ekonomiska situation är oroande. Det försämrar studenternas chans att uppnå goda resultat och avskräcker många från resurssvagare familjer att läsa vidare. Bostadsbristen för studenter är stor runt om i Europa, där studenter på grund av sin svaga ekonomiska ställning har svårt att konkurrera om de få bostäder som erbjuds på många studieorter. Studieavgifter blir allt vanligare, även i länder som tidigare haft avgiftsfrihet som princip. Ofta börjar det med att man som i Sverige inför avgifter för utländska studenter vilket gör steget till att införa studieavgifter för även svenska studenter enklare. I länder där studieavgifter redan finns, såsom i England, ser vi en trend av kraftigt höjda avgifter.

Fler människor väljer att söka sig till högre utbildning i Europa. Det behövs, för det skapar aktiva, kritiskt tänkande samhällsmedborgare. Det behövs också för att det är det mest effektiva sättet att stärka vår konkurrenskraft på och utveckla arbetsmarknaden. Men den ökade efterfrågan på utbildningsplatser har dessvärre inte följts av en utökning av antalet högskoleplatser. När Europas ekonomier nu blöder väljer allt fler att söka sig till högskolan, med ett allt hårdare tryck på universiteten som följd. Utbildning kräver resurser, inte minst i kristider. Varje vettig politiker förstår att det är kontraproduktivt att dra åt budgetsnaran för hårt i dåliga tider. Utbildning är en investering, inte en kostnad.

Det här var givetvis bara ett axplock av frågor vi diskuterade under helgen, men jag tycker att de hör till de viktigaste punkterna för vår utbildningspolitik idag. Det är egentligen inga komplicerade frågor, men det krävs prioriteringar för att stärka utbildningskvaliteten och ge alla ungdomar lika möjligheter i livet.

S-studenter tar täten för att forma en socialdemokratisk EU-politik

Demonstrationer ockupationer på gator och torg sprider sig genom Europa. Blickarna har kanske mest riktats mot grekernas protester mot nedskärningarna i välfärden och radikala lönedumpningar. Människor har sedan finanskrisen 2008 helt enkelt börjat urskilja ett ekonomiskt system inom vilket de tvingas inordna sig men av vilket de aldrig får ta del av frukten. Istället är det arbetstagarna, de som vägrats lönehöjningar under tider av ekonomisk tillväxt, som får betala priset för riskkapitalisternas spel och ekonomernas felprognoser. De ekonomiska obalanser i EU som skapat den nuvarande krisen orsakades varken av lata greker, spanjorer eller italienare. Den orsakades av det enkla faktum att den monetära politiken anpassades främst efter Tysklands snabba tillväxttakt istället för de sydliga ekonomiernas långsammare tillväxt (som i och för sig var stadig i vissa av länderna som nu på grund av EMU-politiken tvingats ner på knäna). Den gemensamma valutapolitiken fungerar helt enkelt inte som enda verktyg i EU:s ekonomiska politik. Därför är nu diskussionerna i full gång runt om i Europa, och inte minst i brännpunkten Bryssel om vad som ska komma härnäst. En fiscal union som ges beskattningsrätt och bedriver en gemensam finans- och omfördelningspolitik? Ett ”två-taktseuropa” med en inre kärna av 17 EMU-länder som stärker det ekonomiska och monetära samarbetet, och en yttre skara av länder som riskerar att hamna på efterkälken?

Men i Sverige är det förhållandevis tyst, trots det förestående vägskäl EU står inför. Även inom svensk socialdemokrati har debatten ekat med sin frånvaro. Ändå tills i början av november, det vill säga, när Socialdemokraterna kallade till EU-konferens i riksdagens andra kammare för att inleda den EU-politiska debatten inför valen 2014. Samma vecka samlades även Socialdemokratiska studentförbundet på plats i Bryssel för att prata EU-politik med inriktning på sociala och ekonomiska frågor. Det utsatta målet var att återuppstarta det EU-nätverk som tidigare funnits i studentförbundet för att med ny kraft ta initiativ i EU-debatten.

Hela 42 S-studenter var på plats för att träffa och diskutera med de socialdemokratiska parlamentsledamöterna, Cecilia Malmströms kabinett på EU-kommissionen, svenska fackföreningarna, svenskt näringliv, ECOSY (young european socialists) och kanske framförallt med varann. Diskussionerna kretsade av naturliga skäl mycket kring det nuvarande krisläget i EU, men deltagarna lade även stor vikt vid att diskutera migrations- och flyktingpolitik, utrikes- och säkerhetspolitik samt en demokratisering av EU:s institutioner. Med ett framåtblickande perspektiv för att undersöka hur S-studenter kan öka såväl intresset som kunskapen på det EU-politiska området började deltagarna skissa på EU-nätverkets kommande mål och aktiviteter. Och nog gav det resultat- deltagarnas sprudlande engagemang resulterade i många önskemål på fokusområden och projekt. Somliga vill revidera S-studenters gamla EU-politiska program, andra vill skriva en bok om S framtida EU-politik, många talade om att skriva motioner som ska spridas runt om i landet inför den socialdemokratiska kongressen 2013, om studiecirklar och seminarier som ska anordnas i deras klubbar och om nästkommande utbildningar och konferenser för S-studenter på nationell nivå.

Inga beslut har ännu tagits för vilka projekt som ska komma att bli verklighet, den frågan kommer att bli upp till medlemmarna som nu själva får ta initiativ till att bilda projektgrupper som kommer ansvara för olika aktiviteter inom nätverkets ramar. Det kommer sedan att vara upp till medlemmarna i de respektive projektgrupperna att ro aktiviteterna i hamn, givetvis i samverkan med förbundsstyrelsen. På så sätt kan vi bygga en organisation där fler har möjlighet att aktivt arbeta för att driva sina hjärtefrågor genom konkreta och genomförbara verksamheter.

Europa behöver en stark socialdemokrati som kan bygga ett progressivt socialt EU. Svensk socialdemokrati kan bättre – nu tar S-studenter täten för att forma den socialdemokratiska EU-politik vi ska gå till val på 2014.

Kulturombyte – att prova på den franska arbetarrörelsen

Jag spenderade helgen i Bordeaux hos ett par härliga unga socialister jag träffade på IUSY:s sommarläger i Österrike (International Union of Socialist Youth).  Quentin och Paul tog sig an att visa mig de bästa sidorna av Bordeaux, och dessa passionerade ”bordelais” tog mig på många långa promenader runt om i staden för att förklara allt från skulpturer och kyrkor till den nuvarande politiska situationen och var de bästa gay-barerna finns. Vi har ätit gott (spanskt och marockanskt) och jag har till och med fått testa på vardagslivet i en fransk familj en förmiddag där det bjöds på en riktig fransk kvalitetsmåltid.

Favoritinslaget under helgen måste jag nog ändå säga var lördagens medlemsutbildning med MJS Gironde (mouvement de jeunes socialistes i regionen). Vi diskuterade bland annat politisk kommunikation, höger-extremism och dörrknackning. Det är alltid så fantastiskt lärorikt att jobba med systerpartier runt om i världen. Inte nog med att man får lära sig om den politiska situationen och de visioner de som socialdemokrater kämpar för i sina samhällen, men man får även möjlighet att utbyta erfarenheter och inse hur mycket man har gemensamt. Det var till exempel riktigt roligt att höra Quentin hålla ett pass om dörrknackning för deltagarna, eftersom hans pass var nästan identiskt med mina egna dörrknackningspass under valrörelsen hemma i Sverige. Jag deltog i dörrknackningsövningarna och fick även hoppa in och hålla ett tal om högerextremism och islamofobi i Norden, Europa och världen. På franska! Det var faktiskt första gången jag höll ett politiskt tal på franska, så det var minsann en liten milstolpe för min del. Deltagarna uppskattade särskilt att få höra mer om terrordådet mot våra norska kamrater i AUF, och det värmde att se den ilska och det engagemang diskussionen väckte. Det fanns en väldigt stark enighet i att kampen mot främlingsfientlighet måste omfatta oss alla, och att vi borde inleda ett närmare samarbete i dessa frågor på europeisk nivå. Vi glömmer aldrig.

Visst finns det många frågor som vi har olika ståndpunkter i inom den internationella och europeiska arbetarrörelsen, men i grunden har vi ändå så mycket gemensamt. Och allt som oftast handlar det bara om att förstå vilka referenser och associationer som ligger till grund för ett ställningstagande. Det är till exempel spännande att fördjupa sig i vad en fransk socialist tänker på när hen kallar sig för ”federalist” eller ”republikan”.

Vi skiljer oss inte bara åt i våra politiska och retoriska traditioner, utan även organisatoriskt. Jag har minsann blivit lite inspirerad av alla öppna medlemsomröstningar som socialistpartiet och MJS håller för såväl val av presidentkandidat som när det gäller politiska förslag. Och självklart har jag som medlem i MJS också passat på att rösta!

Palestina i UNESCO!

Igår röstades Palestina in som full medlem i UNESCO (The United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization). Palestiniernas ansökan bifölls av 107 länder i UNESCO:s generalförsamling, medan 14 röstade emot och 52 avstod. Sverige hörde till den minoritet av länder som röstade mot ett palestinskt medlemskap i UNESCO.  Detta trots att medlemskap i FN-organen kan stärka palestiniernas möjligheter att värna folkrätten och de mänskliga rättigheterna genom att legitimt föra sin talan genom det internationella samfundet. Ett fullt FN-medlemskap skulle även kunna ge palestinierna en något bättre utgångspunkt i fredsförhandlingarna med Israel som man hoppas kunna återuppta i en nära framtid.

Tyvärr uppfattas inte det palestinska självstyrets initiativ på samma sätt av de länder som väljer att betrakta ett militärt, ekonomiskt och politiskt mäktigt Israel som jämlikt med ett söndrat, fattigt och maktlöst palestinskt folk under ockupation.

Israel refererar i sin kritik av det palestinska självstyrets ansökan om medlemskap i FN och UNESCO till utgångspunkten i föregående fredsförhandlingar; att konflikten ska lösas folken emellan genom förhandlingar. Detta menar de måste respekteras, till skillnad från det brett förankrade kravet att Israel måste upphöra med fortsatt etnisk rensning och utvidgning av bosättningarna för att fredsförhandlingarna ska återupptas.

En grundläggande sak har många fått om bakfoten; man stärker inte möjligheterna till ett rättvist fredsavtal genom att stryka Israel medhårs. Israel visar nämligen direkt genom sitt agerande – genom en fortsatt aggressiv ockupation och dogmatisk inställning i politiska samtal- att man inte är dedikerad att inleda fredsförhandlingar. Snarare tvärtom. Man vill förhala processen så lång tid det bara går för att hinna äta upp den Schweizerost som är Västbanken med bosättningar och motorvägar, fördriva palestinier från sina hem i östra Jerusalem och tvinga folk att flytta utomlands för att kunna erbjuda sina barn värdiga liv och en ljus framtid. Det som med andra ord krävs är att länder tar ställning för den internationella rätten, inte mer eller mindre. Genom att sätta ner foten för såväl USA:s ovillkorliga stöd till ockupationsmakten som Israels handlande i sig självt kan man tvinga Israel till förhandlingsbordet.

Palestinas medlemskap i UNESCO är ett litet steg på vägen i rätt riktning. Det är lika mycket en symbolfråga där världens ledare väljer en progressiv och konsekvent politisk inriktning som det är ett praktiskt verktyg för palestinierna att göra sina röster hörda. Jag skäms över Sveriges extrema inställning som skadat våra möjligheter att vara en aktiv medlande part i konflikten framöver.

Tyvärr är representationen från palestiniernas sida inte legitim på grund av den politiska splittring som så länge låst det politiska läget och hindrar palestinierna från att tala med en enad röst. Nästa steg är att ena det palestinska folket och göra Hamas självständigt från Irans påtryckningar för att skapa spänningar i regionen.

Syriens frihetskämpar fortsatt desperata

Jag deltar på en konferens med representanter från bland annat Amnesty international, det syriska nationella rådet och Souriahouria (föreningen frihet i Syrien) under rubriken ”Den syriska revolutionära oppositionens utmaningar”. En djup desperation tonar fram i salen när de många talarna med stundtals darrande stämmor beskriver den humanitära situationen i Syrien.

Den syriska protestvåg som slagit sig fram i efterdyningarna av de nordafrikanska segrar vi bevittnat under året är mäktig. Mäktig, inte utifrån ett militärt perspektiv, för protesterna är fredliga men regimens svar som vi sett obarmhärtiga utan minsta tvekan att våldsamt slå ned protesterna. Mäktig, inte för att omvärlden står bakom demonstranterna och därmed skyddar befolkningen mot regimens brutala övervåld. Den syriska protestvågen är mäktig på grund av dess breda folkliga förankring, och för att den tapperhet varje människa som övervunnit den så rättfärdigade rädslan för påföljder inte bör benämnas som något annat än rent hjältemod.

Många av dessa hjältar kommer aldrig ut levande ur de syriska fängelserna. Många av dem kommer aldrig att komma hem från demonstrationerna. Det enda de är skyldiga till är att våga drömma om ”liberté, dignité, justice”- frihet, värdighet och rättvisa.

”De politiska utmaningarna i Syrien är många. De syriska aktivisterna organiserar sig mot en tyrannisk regim som redan från den första dagen av demonstrationerna sköt riktiga kulor mot dem som vågat sig ut på gatorna. Milisen, säkerhetspolisen, armén och angivarna finns överallt. Trots det väljer man att anordna politiska träffar för att tillsammans kunna prata om de orättvisor man utsätts för”, säger en kvinnlig syriska som varit med och bildat Souriahouria.

Internationell media är strikt förbjuden att vistas och verka i Syrien. För att nå ut till internationell media organiserar sig därför aktivisterna genom hemliga nätverk som sprider texter, bilder och budskap. Man försöker kodifiera identiteter, uppgifter och dölja ansikten på bilden för att undvika påföljder för aktivisterna. Trots dessa svårigheter har bilder och uppgifter om det ofattbara våldet mot det syriska folket ändå lyckats läcka ut i så pass hög grad att kraven nu blir alltmer högljudda på ett internationellt fördömande av Assad-regimen och en humanitär intervention från FN. Men Ryssland och Kina är fortfarande redo att använda sina veton i säkerhetsrådet för att hindra en humanitär intervention. Detta är inget annat än ett svek mot det syriska folket. Därför är förhoppningen nu att generalförsamlingen kan komma att rösta igenom en resolution.

Innan konferensens avslut hölls en tyst minut för alla som fallit offer i frihetens och demokratins namn. För det är precis det detta handlar om; vi måste inse att varje gång ett folk reser sig för att försvara eller kämpa för demokrati är deras kamp vår kamp. Demokratin är per definition inklusiv, universell och en färskvara. Vår rätt och möjlighet att leva i fredliga demokratier är avhängig vår vilja att försvara demokratin varje dag – inte bara hemma- utan var än demokratin är hotad eller icke-existerande.

Dagdrömmar

Det finns nog inget tillfälle då jag känner mig mer kreativ än när jag sätter mig ned för att plugga. Om jag har tur kan kreativiteten användas till just plugget, men oftast resulterar det i något helt annat. Oftast börjar jag skriva, spela gitarr eller planera politiska aktiviteter. Här i Paris har jag varken gitarr eller särskilt strukturerade politiska aktiviteter. Så istället har jag funderat vidare på den där boken jag vill skriva. Och sen igår drömmer jag om att fira nyår i Istanbul med Jennifer som är där på utbyte. Enda sättet för mig att finna studiero här tycks vara att plugga på Starbucks. Man kanske skulle ta och förverkliga de där dagdrömmarna?

Upproren ett sundhetstecken- demokratin är inte död

Finns den globala motståndsrörelsen i Sverige?

Modern historia har till stor del formats av motståndsrörelser. De har satt sina spår i Kina, Filippinerna och Burma, avgjort den politiska utvecklingen i Indien, Serbien och Iran, och framför världens ögon satt stopp för apartheid i USA och Sydafrika. Den hoppfullhet som därför väcktes av de folkliga upproren i Tunisien, Egypten, Libyen, Yemen, Jordanien och flera andra arabländer är därför naturlig. Ilskan över orättvisor och förtryck nådde till sist den punkt där frihetslängtan vinner över rädslan för represalier. Folket visade, som så många frihetsrörelser före dem, att diktatorernas makt är avhängig folkets underordning. När folket vägrar underordning och enat reser sig är makten förr eller senare vunnen, frågan är bara hur mycket blod som ska behöva spillas innan frihetskämparna lyckas skaka av sig sina förtryckare. Den våldsamma utvecklingen i Syrien vittnar om den brutalitet makthavarna är redo att ta till för att hålla sig kvar vid makten.

För de som tvivlat har de arabiska frihetskämparna visat att mänskligheten delar en inneboende frihetslängtan. Väl medvetna om den verklighet frihetskämparna möter i kampen för sina rättigheter är de länder som kallar sig demokratiska skyldiga att agera. Genom exempelvis tekniska medel för kommunikation och informationsspridning, ekonomiskt stöd och kunskapsöverföring kan motståndsrörelserna och därigenom folket få en rättvis chans att forma sina öden.

När nu upproren sprider sig som en löpeld genom världen är denna gränslösa solidaritet avgörande. De nedskärningar och utförsäljningar som genomförs runt om i Europa med den ekonomiska krisen som rättfärdigande har väckt människors vrede. Varför ska vi betala för bankernas risktagande, och när går människors behov före ekonomiska intressen, har man frågat sig.

Den 15 oktober genomfördes demonstrationer runt om i hela världen. Enligt nätverket ”United for global change 15 october” befann man sig i hela 951 städer i 82 länder. Det vi ser kan vara födelsen av en ny global motståndsrörelse. En decentraliserad gräsrotsrörelse utan ledare grundad på icke-våld och med en mångfald av människor vars gemensamma krav är enkelt -sann demokrati och sina rättigheter. Insikten är densamma som hos tidigare motståndsrörelser- den stora massans intressen åsidosätts till förmån för den ekonomiska elitens, och den enda möjligheten att rubba den maktbalans som leder till exploatering av människor och natur är genom att enas.

Det kokar, och temperaturen höjs varje dag. Den 15 oktober krävde man politikernas och finansjättarnas uppmärksamhet genom att ockupera gatorna och skrika ut sin desperation. Den amerikanska ockupera wallstreet-rörelsen växer snabbt, nu även med stöd av fackföreningsrörelsen. Världen håller andan i väntan på svar. Förmodligen kommer det krävas betydligt fler och mer omfattande insatser för att tvinga fram avgörande reformer. Kanske krävs det världsomspännande strejker för att få finansjättarnas uppmärksamhet. Ännu vet vi inte vilka uttryck detta globala motstånd mot kapitalismen kommer att ta.

Det vi däremot vet, är att de arabiska frihetskämparna har inspirerat och gett hopp till den frihetskamp som pågår varje dag runt om i hela världen. Frågan vi kan börja med att ställa oss själva är var den svenska motståndsrörelsen håller hus? Var är protesterna på gator och torg runt om i Sverige? Uppror kan vara ett sundhetstecken. Ett tecken på att människor insett sakernas tillstånd och kräver en bättre morgondag. Låt oss därför börja med att stödja frihetskämparna i Yemen, Syrien men också utanför Europaparlamentet i Bryssel och Wallstreet i New York. Och helst av allt- låt oss gå med dem.

Paris bortom skygglapparna

Paris är en av världens vackraste städer. Men under ytan, mer specifikt under jord i Paris metro, bubblar problemen upp till ytan. Paris metro ger en snabb inblick i hur fragmenterat det franska samhället är idag. Du ser snabbt skillnad i människors hudfärg och klädsel beroende på vilken riktningen metrolinjen tar, och hur nära förorten du kommer. Vid många stationer sitter människor inträngda i hörn på sina bara knän hela dagarna för att tigga sig till försörjning. På vagnarna vandrar excentriska personer som antingen spelar en melodi på dragspel, fiol, munspel eller kanske läser en dikt för att sedan be passagerarna om pengar. På stationernas hårda bänkarna tar många hemlösa skydd under sentimmarna för att få några timmars sömn. Häromdagen såg jag, som flera gånger förr, en grupp flickor stjäla från turister på metron. En av flickorna var gravid, de övriga tycktes vara jämnåriga, runt 17 år gamla. Jag är tämligen säker på att de tillhör den romska befolkningen i Frankrike, den grupp som är mest utsatt och diskriminerad av alla invandrargrupper i Frankrike och Europa i övrigt. Men det man försöker dölja kommer förr eller senare fram. Inte ens turisterna som anländer i Paris förväntansfulla för att se de kända landsmärkena kan längre undgå från att lägga märke till de stora klasskillnaderna i landet.

Vi människor undviker gärna lidande. Därför väljer många att att sätta på sig skygglapparna när de kliver ut på gatan, rusar förbi varandra i metron eller konfronteras av utslagna människor på väg till jobbet varje dag. Samtidigt är det inte så okomplicerat som att säga att människor borde stanna upp och skänka pengar till de behövande. Man ska komma ihåg att många av dem som tvingas tigga också ingår i nätverk där det inte alls är säkert att de själva får behålla det som skänkts dem. För mig finns även en principiell aspekt där man trots allt cementerar ojämlikheten genom att göra tiggeri till en permanent försörjning. Det människor behöver är långsiktiga individuella satsningar på utbildning, kompetensutveckling, skuldsanering, psykisk hälsa, bostadsbyggande och arbetsmöjligheter. En aktiv politik för att bekämpa strukturell diskriminering. Bara genom att minska de ekonomiska klyftorna, sociala ojämlikheterna och kulturella avstånden kan vi åstadkomma en hållbar förändring.

Det är med andra ord progressiv politik vi väntar på. Men förutom att kämpa för politisk förändring kan vi alla redan idag börja visa varandra lite mer medmänsklighet. Små gester i vardagen. Jag köpte en mandelcroissant till en äldre dam som satte och tiggde utanför ett bageri idag. En liten gest, som kanske inte kan förändra någons liv men som kan skänka lite hopp om medmänskligheten i en värld som blir alltmer ego-centrerad.

Frihet enda vägen för fred och säkerhet

När jag var liten berättade min pappa om hur han i unga år organiserade sig i kampen mot den iranska regimen. Alla hans närmsta vänner som liksom han kämpade för sina demokratiska rättigheter blev mördade på grund av sitt motstånd. Jag trodde aldrig att jag skulle tvingas uppleva något liknande. Sen inträffade det högerextremistiska terrordådet på AUF:s sommarläger. Vad som för generationer av unga socialdemokrater i Norge varit den gemensamma samlingspunkten där glädje och politiskt engagemang delades förvandlades plötsligt till en plats av otänkbar förödelse. Jag förlorade själv en god vän i AUF, Christopher Perreau. Han, och alla de andra ungdomarna som föll offer för högerextremistens illdåd den där dagen, mördades på grund av sin politiska övertygelse som jag och så många andra delar. Det är övertygelsen om det okränkbara i alla människors lika värde, och visionen om ett demokratiskt samhälle som ger alla oavsett bakgrund samma möjligheter. Det kan låta självklart, men dessvärre är dessa grundläggande demokratiska värderingar hotade.

Runt om i Europa ser vi hur främlingsfientliga rörelser inte bara har tagit sig in i de parlamentariska församlingarna, utan även har kommit att sätta tonen för samhällsdebatten. Med en retorik som syftar till att skapa motsättningar människor emellan formas konstlade grupper vars starkaste gemensamma nämnare är hatet och rädslan gentemot andra. ”De andra” är allt oftare muslimer som avhumaniseras genom att beskrivas som en homogen grupp utmålad i allt dystrare färger. För varje rasistiskt påstående, främlingsfientligt yttrande och diskriminerande handling tar civilisationen ett steg tillbaka. På hatets altare offras tilliten och jämlikheten och kvar i ruinerna av folkrörelsernas kamp för demokrati och mänskliga rättigheter blir endast falska förhoppningar om trygghet från det främmande.

När jag valde att engagera mig politiskt var det på grund av insikten om hur olika förutsättningar människor i Sverige har beroende på etnisk bakgrund. När barn numera delas upp i samhällsklasser redan i grundskolan och sedan möts först på olika sidor i vuxenlivets anställningsintervjuer, bostadsköer och svultna välfärdssystem blir effekterna tydliga. De sociala-, ekonomiska- och kulturella klyftorna växer i samhället och solidariteten slits sönder som följd. Rädslan över den egna situationen blir dominerande när man inte längre kan lita på den gemensamma välfärden. I ett sådant samhälle är det lätt att lägga skuldbördan på de svagaste för att dra bort uppmärksamheten från de strukturella samhällsproblem som väntar på politiska lösningar.

Den enda hållbara strategin för att bekämpa dessa främlingsfientliga krafter är mer socialdemokratisk politik för att återerövra demokratin och stärka jämlikheten. Det måste bli fokus på klassdimensionen i integrationsdebatten, solidaritet och mänskliga rättigheter måste vara utgångspunkten i flyktingpolitiken och Sverige måste internationellt ta avstånd från stigmatiserande förhållningssätt gentemot Mellanöstern och Afrika.Vi måste erkänna de postkoloniala och islamofobiska föreställningar som vuxit fram och idag genomsyrar såväl samhällsdebatten som många politiska förslag. Media måste ta sitt demokratiska ansvar och värna folkbildningen genom att slå vakt om det kritiska tänkandet och skala av ignoranta fördomar.

Det är dags att ta islamofobin och främlingsfientligheten på allvar. För det är inget litet projekt att vända den negativa trend som nu rullar tillbaka de rättigheter som så många generationer kämpat för att erövra. Men det är trots allt allas vårat ansvar att agera nu innan situationen förvärras ytterligare. Låt oss se till att den 22 juli 2011 går till historien som tidpunkten då kampen mot högerextremismen tog fart på riktigt och rasismen vittrade sönder. Låt oss hedra ungdomarna som inte fick chansen att fullfölja sin politiska gärning genom att själva engagera oss för att förbättra samhället.

London called, I answered, my phone was stolen

I fredags natt kom jag hem haltandes från en ganska fantastisk vistelse i London. Jag åkte dit för att hälsa på Alice som är där och pluggar på UCL, och ta chansen att upptäcka London ordentligt. Jag måste nog säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Ja alltså, Alice kan man inte göra annat än älska, men nu syftar jag faktiskt på London. Redan när vi promenerade runt i China Town och Soho på måndagskvällen kände jag att London och jag klickade. Och det blev inte sämre när Alice berättade att hon bor och pluggar där Keynes, Gandhi och Coldplay verkat (troligen bland de män jag beundrar mest).

Nu ska vi inte tala om shoppingen. Jag nöjer mig med att erkänna att min forna shopping-djävul som tämjts ganska väl de senaste åren fick leva ut ordentligt på Oxford street, kanske särskilt på ”Dorothy Perkins” som var en liten skattkista av mode till rimliga priser. Hyde park är en liten oas för den veke shopparen att vila fötterna i, och man kan alltid hoppa på en så kallad ”Boris byke” (det vill säga om man lyckas få loss en cykel, very tricky). Alice och jag satt och filosoferade på en supermysig brittisk restaurang på kvällen och promenerade runt i stan. Efter att vi hade kikat in på pitoreska Neils yard i Covent garden blev min iphone stulen ur min väska. Ingen trevlig avslutning på kvällen som avrundades med diverse spärrningssamtal och en smygande ångest kring vad jag egentligen hade för uppgifter i min lilla livskamrat. Oh well, shit happens. Och är man så lyckligt lottad att man får leva livet i London går det inte att göra annat än att komma över det snarast möjligen.

På onsdagen fick jag hänga på Westminister (parlamentet) med Roxanne som jag träffade genom den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet för ett par år sedan. Med henne smög jag runt i House of commons, åt lunch på parlamentarikernas lilla mysiga terrass vid Themsen som rinner genom staden och förbi Westminister. Riktigt trevligt, och så fick jag chans att ställa alla frågor jag hade om britternas skumma politiska system. Efter lite politisk sightseeing vandrade jag genom stan, hängde på polisstationen (tjoho) och slog mig ned för att plugga lite på Neils Yard. Man kan inte göra annat än trivas på ett ställe med mest vegetarisk och vegan mat, hippie-inredning och snygga fransmän som servitörer. Efter att ha suttit och vänt och vridit lagom odiskret på kartan över London hittade rätt i tunnelbanan och begav mig mot London bridge och Shakespears’ globe där jag mötte upp Alice och Frida för att se pjäsen ”All’s well that ends well”. Ståplatser för 5 pund på ömma fötter var ingen direkt hit, och shakespears språk kan nog fördumma de flesta, men det var häftigt att se pjäsen utspelas under bar himmel i ”the globe”. Pigga på äventyr bar det av till Soho efter pjäsen för dans på ett litet ställe som kändes som hämtat ur filmen ”This is England”. Det var åtminstone helt prestigelöst och jag kan utan tvekan säga att vissa dance moves man såg under kvällen etsat sig fast i mitt minne (har sällan skrattat så mycket på en klubb). Efter en flummig cykeltaxi-tur kom vi hem och kollapsade av utmattning.

Och så kom torsdagen, dagen som aldrig blev natt. Vi gled runt ”Brick lane” där second hand butikerna låg staplade på varann. Det finns inget bättre tidsfördriv än att prova roliga retroklänningar och titta på vackra vintage väskor och smycken. På eftermiddagen mötte vi upp Andrew för en drink på ett posh ställe, och sen gick vi på musikalen ”les misérables”! Jag älskar musikaler, och blir fortfarande nästan avundsjuk när jag ser musikalartisterna leva ut på scenen. Och jo då, det blev en del gåshud. Efter musikalen hade vi fått mersmak, så vi drog vidare till den beryktade jazzbaren Ronnie Scotts i Soho. Där fick jag min första välsmakande dos jazz någonsin, för jag har aldrig förr verkligen lyckats uppskatta musiken som då. Men så var också musikerna riktigt begåvade. Det hela slutade med att vi hamnade på en ”jam-session” som höll på hela natten hemma hos basisten, en jazzmusiker från Brasilien. Resultatet: jag funderar seriöst på att börja ta sånglektioner för att lära mig sjunga jazz!

Och så, efter mycket kulturkonsumtion, sightseeing, fester och filosofmiddagar landade jag återigen på svensk mark. Back to work, jag har en B-uppsats att skriva.

Mycket cred och kärlek till Alice, den coolaste bönan i London.

Laboremus – låt oss arbeta

Jag har i snart 1,5 år haft det fina förtroendet att vara ordförande för den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala. Det har varit väldigt arbetsamt och tidskrävande, men framförallt har det varit otroligt spännande, inspirerande och utvecklande. När nu klubben har en hel rad olika aktiviteter, organiserar fler än på länge och deltagit aktivt i förnyelseprocessen av S efter valförlusten kan jag inte låta bli att känna mig riktigt stolt över klubben och alla fantastiska laboremiter.

Nu har vi fått dessutom fått en riktigt grym hemsida! Kolla in den på: www.laboremit.se

Bortom stressamhället

Här följer min senaste ledare i Uppsalademokraten om ”Stressamhället”

Pulsen ökar i samhällskroppen när vi rusar förbi varann på Uppsalas gator i allt raskare takt med siktet inställt på arbetet, föreläsningen, förskolan, gymmet, shoppingen, städningen och allt annat som ska rymmas inom ramen för det så kallade ”livspusslet”. Men vad är det egentligen som gör att ekorrhjulet snurrar allt snabbare? Har stressen rentav blivit en del av en livsstil som syftar till att stå ut i konkurrensen, konsumera mera och självförverkliga sig själv?För det är ett faktum att ungdomars ohälsa har ökat i takt med statusjakten, konsumtionshetsen, skönhetsideal och höga förväntningar i en värld där allt ska vara möjligt om du bara anstränger dig tillräckligt mycket. Det är också ett faktum att det blivit svårare att kombinera arbets- och familjeliv då arbetstiden ökat med i genomsnitt 10 timmar per vecka de senaste 30 åren. Kvinnor förväntas inte bara ta hand om hem och barn utan även göra raketkarriär, träna yoga, baka surdegsbröd och brodera prydnadskuddarna.

Det är tyvärr här, någonstans mellan surdegsbrödet och badrumsrenoveringar som diskussionen ofta stannar. Det som sällan har tagits upp i sammanhanget är stressen hos de som bär upp vårt dygnet-runt samhälle; de deltidsarbetande, de med osäkra anställningar, de som arbetar skift på obekväma tider. Arbetare utan inflytande över sin arbetssituation. Frilansare och företagare utan sociala skyddsnät. Eller för all del den grupp som enligt undersökningar inte bara är bland de fattigaste men även mår sämst idag – ensamstående mödrar.

Stressen ökar och samhällsklimatet hårdnar när klassklyftorna växer, de gemensamma skyddsnäten luckras upp och tryggheten är upp till dig själv att skapa. Med hög arbetslöshet och allt högre produktivitetskrav är stressen också stor för många att ens hitta ett jobb för att kunna försörja sig.

Livspusseldebatten har bidragit till att uppmärksamma toppen av ett isberg. Här finns det utrymme för en ny politik som vågar sätta människors välmående före kortsiktiga kommersiella intressen. Det är hög tid att stanna upp och ställa frågan: Vilket slags samhälle vill vi leva i? Om inte kortsiktig ekonomisk tillväxt ska vara det överordnade målet för politiken, vill vi då istället lyfta in mål som social, ekonomisk och ekologisk hållbar utveckling?

Det är inte farligt att arbeta hårt om målet är meningsfullt. Det förutsätter dock att människor har den tid och trygghet som krävs för att våga tänka längre än till nästa löning och aktivt forma sina liv efter egna prioriteringar.

Livsstressen handlar i grunden om vilka möjligheter man har att bestämma över sitt eget liv, sin arbetssituation och om att själv ha makten att definiera sitt syfte. Här finns en rad åtgärder som kan göras från politiskt och fackligt håll. Som att införa rätt till heltid och rätt till deltid, förbättra arbetsmiljön och att låta de sociala skyddsnäten omfatta även egenföretagare. Barnomsorgen är ett bra exempel på en effektiv social infrastruktur som främjar jämställdheten och människors frihet. Idag är det dock många kommuner som inte erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid då det inte tillhör de lagstadgade skyldigheterna. Detta kräver resurser. Resurser som kan tas från ineffektiva subventioner som RUT-avdraget som varken skapar nya arbetstillfällen eller omfattar särskilt många brukare.

Livspusslet, vardagsstressen, tidsbristen – oavsett vad vi väljer att kalla de konsekvenser ett hårdare, konkurrensutsatt samhällsklimat för med sig är det viktiga att vi stannar upp för att fråga oss själva hur vi vill ha det egentligen. Låt oss börja tala om ett hållbart alternativ till kvartalsrapportssamhället där livspussel byts ut mot livskvalitet.

Att backa in i framtiden

Min ledare i Uppsalademokraten om att regeringen ger upp kollektivtrafiken

Regeringen anser som vanligt att det finns ett egenvärde i att släppa in privata aktörer och vinstintressen i verksamheten. En ny kollektivtrafiksmyndighet ska inrättas för att ansvara för kollektivtrafiken, och tidsramen för kommun- och landstingsfullmäktige är avsiktligen så liten som möjligt. Som vanligt genomförs de stora förändringarna snabbt för att inte vänta in samhällets reaktioner.

Sverige har jämfört med många andra länder en välfungerande kollektivtrafik som många resenärer förlitar sig på. Kollektivtrafiken skulle kunna göra mycket för Uppsala. Staden har goda möjligheter att visa vägen fram mot ett modernt miljömedvetet samhälle som kan bryta med bilberoendet. Cykeln är ett vanligt transportmedel för många, och med ett utbyggt spårvagnssystem kan bilen förhoppningsvis bli överflödig för fler. Närheten till Stockholm kan skapa än ytterligare arbetstillfällen om det satsas på tågtrafiken med fler spår och nya tåg.

Bristerna är visserligen uppenbara med vinterns trafikkaos färskt i minnet, vilket helt enkelt är en konsekvens av resursbrist i kollektivtrafiken. Trots bristerna har vi ändå kunnat ställa vissa krav på tillgänglighet och taxor. Men rätten att kunna förvänta sig en välfungerande kollektivtrafik är nu snabbt på väg att försvinna.

Kommersialiseringen av kollektivtrafiken innebär att privata aktörer ska tillåtas driva trafiken där de kan tjäna pengar. Där inga vinstintressen finns, såsom på landsbygden kommer det gemensamma ansvaret att kvarstå – men kollektivtrafiken kommer med andra ord endast bli en förlustaffär för medborgarna. I längden kommer detta leda till att det blir svårt att motivera kostsam kollektivtrafik för den del av befolkningen som väljer att bosätta sig i glesbygden. Går det riktigt illa kommer kollektivtrafiken med andra ord sakta men säkert att strypas.

Frågan är vems intresse regeringen anser sig värna när man prioriterar privata aktörer inom samhällets alla områden? Samhällets intresse är en välfungerande, utbyggd kollektivtrafik med låga taxor och god tillgänglighet. Marknadens och de privata aktörernas intresse är att tjäna pengar.

Kommersialiseringen är en dålig affär ekonomiskt, politiskt och demokratiskt. Kollektivtrafiken blir en riskfylld affär som sannolikt kommer bli kostsam för skattebetalarna. För lokalpolitikerna blir det svårt att utveckla och modernisera staden på ett miljömedvetet sätt med kollektivtrafiken som verktyg. För medborgarna innebär kommersialiseringen att man nu blir konsumenter vars enda rätt är att välja bort. Regeringens agenda blir för varje politiskt beslut allt tydligare – man ska sälja ut Sverige och de politiska verktyg som skulle kunna användas för att reformera samhället. Näst på tur står kollektivtrafiken.